När man vet sanningen.
När man har allt på svart & vitt.
När man vet. För all säkerhet.
Jag vet. Jag vet med all säkerhet.
Jag vet så att jag skulle kunna satsa mitt liv och alla andras för den delen.
Men när man uttsätter sig för verkligheten så står man där stum och . . . ja - dum.
Dum som ett faaaan och dum som . . . jag vet inte vad.
När ska man inse.
När ska man passera den osynliga gränsen?
När när när????
Jag vet inte.
Kanske aldrig.

Jag är lycklig nu.
Och det är så det ska vara.
Det har tagit mig en massa år och en massa tid att få det så här.
Och jag har inte strävat efter det bara för att gå efter marginalet och för att få rätt i facit.
Utan för att JAG är värd det.
Men när vet man??
När ska det lätta i hjärtat?
I den djupaste delen av hjärtat???