Mina ögon bad mig att sluta titta.
Mina ögonen sa till mig att jag inte var klok.
Jag var inte klok, jag letade ju efter dig . . .
där. . .
där - du inte varit på länge - och aldrig mera kommer att vara.
Mina ögonen sa till mig, att de sett dig innan, att de känner känner dig, långt innan jag - och de vet hur fort du ändras, och hur fort du försvinner.
Det finns inget behov, inget behov från min sida att låta mina ögon, låta de leta, leta efter det som du saknar, men som jag så gärna behöver.
Men jag lyssnade inte . . .
Jag letade med öppna ögonen. . .
Men när jag slöt de på nytt . . .
så var det försent.
Du var redan fastetsad inom mig, och alla mina ord och alla mina önskningar hade formats utefter dina rörelser. . . .
.
.
Är det inte komiskt att jag inte såg med vidöppna ögon, vem du egentligen var.
Att jag var tvungen att sluta de för att verkligen se, se ditt sanna jag. . .
.
.
.
och jag var tvungen att sluta de för att inse.