Natten har varit fruktansvärd. Inte nog med att jag sov mer än jag borde och nu har sprängandes huvudvärk.
Natten har varit full av mardrömmar. Drömmar om ett liv som inte längre finns . . .
Om Filko och om mig. Jag letade efter honom för att få säga några saker och kunde som vanligt inte hitta honom.
Ensam satt jag nere vid ängen i Galata och bara väntade - som så många gånger förr. Jag väntade på någon som aldrig mera skulle dyka upp. Bara känslan av total ensamhet, total isolering, av tårar som aldrig mera skulle ta slut.
Solens sista strålar letade sig fram och solnedgången långt långt borta vid havet bländade havets svarta vatten.
Tystnaden och stillheten gick nästan att ta på, nästan att skära sig igenom. Och där satt jag, själv.
Och jag väntade och väntade. Samma känslor, samma tankar som alla år innan. Då han fanns. Men något mycket stort fattades, något som jag inte kunde sätta fingret på. Något jag kommer på efter att jag åter vaknar upp i min säng.
Vetenskapen av att han aldrig mera kommer tillbaka. Aldrig mer.
Det gör fortfarande väldigt ont. Och i vissa stunder, som denna morgon  - gör det lika bedövande ont som den förbannade dagen för lite mer än 3 år sedan. Och den bedövande, förbaskade känslan vill jag inte beskriva i ord. För att jag finner inga ord.
Inga alls.