Efterom det är fem år sedan flodvågskatastrofen som förde så många människor till andra sidan, satt jag idag framför nyheterna och tittade på överlevenades historia om livet efteråt. Vi här i sverige har väldigt svårt att prata om smärta, sorg och död. Det är så tabu att prata om det som tillhör livet. Om det som faktiskt drabbar oss alla. Kvinnan som blev intervjuad sa väldigt bra saker idag och jag satt mest och nickade för mig själv här i tvsoffan.


I början när olyckan med Filko (Filko var min före detta fästman som gick över till den andra sidan 2004.02.13 i en fruktansvärd olycka) precis hade hänt hörde folk av sig. Många av de visste inte vad de skulle säga. Andra slutade höra av sig över huvud taget medans vissa försökte med det klassiska - " jag vet hur det känns och det ordnar sig med tiden".
Men NI vet inte hur det känns OCH det kommer aldrig mera bli det samma.
Sådana är vi - människor. Vi gör det bekvämt för oss.
Jag var i chock den första tiden medans alla andra sörjde.
Åren gick. Folk trodde att smärtan sakta med säkert hade gått över men det var då, flera år senare som jag började sörja. På riktigt!
Man är precis samma människa utanpå.
Man äter och dricker.
Man går på samma sätt.
Man skrattar precis som innan.
Och man utför sina sysslor precis som innan.
Sorgen har inte går över bara för att många år har passerat förbi.
Man lär sig allt vanligt på nytt igen. Sakta men säkert...
Smärtan finns där. Ibland lika bedövande som den kalla februaridagen men man har lärt sig leva med den vid sidan om.
Så när andra hade slutat sörja, kom så sorgen på riktigt.
Men man lär sig leva med den och ha den vid sidan om. Vad ska man annars göra?
Rycka upp sig? Glöm det för Guds skull. En sorg KAN man inte rycka upp sig ifrån.
Det man gör är att lära sig leva med den eftersom det andra valet är att sluta leva själv. Och det valet kan man inte ta. Inte när det finns så många andra att leva för.

Ibland kan jag sitta och önska mera tid. En extra minut av livet som var innan.
En minut för att berätta något minne eller få slippa känna sorg.
En minut för att få höra om hur han har det där borta eller en minut för att få ge en kram.
Tid, tid, tid...
Men så ser den ut. Sorgen. De irrationella tankarna, som vill ändra på allt, som vill ha fler minnen, mera tid, mer av det liv som var. Innan.
Hur som. Det var nog det mesta jag ville berätta om sorgen och om oss som sörjer någon.
Sorgen har inte gått över bara för att en massa tid och år har fått passera.
Den finns där och kan i vissa situationer bli lika närvarande.
Men vi lär oss leva med den.
Eftersom vi i livet MÅSTE det.


Må gott allesammans där ute.
Ge nu de ni älskar en extra kram.
Det värmer alltid.
Puss på er.


Och för att slutföra hela denna text som säkert många tar illa upp vid. Inte alls min mening i så fall. Men jag lägger upp en låt som ligger mig varmt om hjärtat. Underbar.