Kyrkogården.
Flygplatsen.
Tågstationen.
Busstationen.
Fotografier.
Minnen...



Jag har aldrig tyckt om flygplatser.
Jag har alltid fått åka hem utan något eller någon.
Så har det varit.

Jag stod ofta och stirrade på kön av runda, glada, solbrända svennar med semesterflätade hårsvallar och önskade mig bort.
Bort, bort, bort.
Alla åkte ju hem med sina älskade.

Inte jag.

♥

Tills Pär kom in i mitt liv.
Då älskade jag att få komma hem igen.
Med honom är jag hemma.

[visst är det synd om honom att flyga med en flygrädd idiot som mig men vad ska man göra?]

I år blev det inte så.
& det gör ont.

Men om väldigt snart så är jag hemma åter igen.
Åter igen i hand trygga famn.


När man lämnar en käreste så memorerar man.


Man memoerar lukten.
Man memorear synen.
Man memorear kläderna,
& man memorear alltihop.



Man älskar så mycket att man vill memorera varje liten fiber och cell.

Jag älskar dig Pär.
Jag vill inte memorera varje liten del av dig.
Jag vill känna varje liten del av dig...

tillsammans med mig.
med oss.




våran familj.