Ännu en natt är över. En natt full av drömmar.
Hatar dessa drömmar.
Dessa meningslösa, iskalla och hjärteskärande drömmar.
Varför, varför?
Varför just nu?
Varför så ofta?
Jag vill inte ha dem.

Åter hemma där jag föddes.
Gatorna som jag känner så väl igen.
Varje hörn.
Varje hus.
Varje dammkorn.
Varje...
allt.

Där går jag igen och letar.
Vad jag letar efter vet jag inte riktigt än...
där och då.. i drömmen.

Men känslan.
Känslan av att något hemskt har ägt rum, har klistrat sig fast långt & djupt inuti mig.

Och jag letar.
Letar och hittar det.

Men du känner inte igen mig.
Du skratttar.

Hånler mot mig.
Inte ett endaste ord yttrar du.
Du vet inte vem jag är.


Jag försöker få ur dig en förklaring.
Varför, frågar jag.
Varför gick du och dog?

Någon som inte är Du berättar för mig att så inte alls var fallet.
Du hade inte gått och dött över huvudtaget.
Alla hade fel.
Det var en lögn.
Påhitt.
Ett skämt helt enkelt.

Du fanns.

Ännu en gång vänder jag mig om. Mot dig.
Du ler igen och vänder ryggen åt...för att gå din väg.
Du vill inte att jag följer efter.





& det gör jag inte heller.

-du är inte längre nåbar & kommer aldrig att vara det igen-