Börjar med att skriva om att jag vet att bloggen ser helt wako ut. Stor överskrift och jag vet inte vad men snart kommer ju en ny design upp och då kommer det bli bättre får vi hoppas.




Alla håller ju på att ” knåpa” ihop sina förlossningar 10 minuter efter att de små har kommit till världen.
Jag valde att göra det ett år senare.
Spännande ha. Oppa …

Nä men egentligen vill jag inte skriva om dagen då Anelia kom till världen eftersom det gick bra och mer behöver man inte veta. Det som hände på rum 5 på Östra sjukhusets Normal förlossning bör stanna där. Journalen är det ju sekretess på och därifrån kommer jag inte att citera överhuvudtaget.

Jag tänkte sammanfatta  förlossningen från MIN syn.

Klockslag.
Kissepauser.
Lustgasanvändning.
Spruta i ryggen, osv. får höra tillhöra min journal.

Det som kommer nedanför är mina tankar.
Mina känslor
Det som jag kände där och då och fortfarande kan minnas.

 

Natten innan vi åker in:

Min svärmor och hennes make är hemma hos oss den 2 december. Vi  käkar middag. Eller vi och vi… Jag går mest omkring i lägenheten.  De andra äter och jag går ut och in i köket, vardagsrummet. Kan inte sitta still. Ler för att lugna och säger att det bara är som det ska. Så har har det ju varit sedan vecka  minus 30…

Jag och mannen min lyckas posera framför några kort som ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig, från min sida dårå. Flodhäst hej!

 

Dagen vi åker in:

Manne sover. Kvinnan hans går omkring i cirklar. Vår lägenhet är så fin att man kan gallopera från vardagsrummet till köket till badrummet och så göra om samma sak igen. Jag spatserade sådär hela natten och hade ett jävulskt leende på läpparna. Att ligga gick inte att tala om.

Mannen gick upp runt halv 5 för att åka till jobbet.
Han kom aldrig dit.

 

Jag propsade på att han skulle åka och att det bara var förvärkar som det alltid hade varit, men han ville stanna. Såg orolig ut. Och djupt inuti mig så VISSTE  JAG!!!

Som barnmorska så stoppade jag i mig två fingrar för att känna min status. Jag visste ju på ett ungefär att det inte var dags. Yttersidan var på plats och endast en cm öppen. Jag låg i vår säng och pillade vår flicka på hjässan. Bissart jaaaa… Men sådan är vi, vi morskor.

 

Ville inte åka in. Visste ju vad som krävdes men efter 9 månaders kräkningar och 8 -9 kg viktuppgång och nada sömn så tänkte jag att det vore skönt att få något som underlättar. Därför åkte vi till mitt jobb för att kolla vad de hade tänkt sig.

Vi fick världens FINASTE HJÄLP av de finaste på avdelningen. De som tog hand om oss där och då kommer alltid finnas i mitt minne. Fina, fina kollegor. Så underbara barnmorskor och så professionella och hjälpsamma.

Jag visste ju MIN EGEN STATUS. 
Att det endast var 1 cm öppet och det bekräftades.
Läkaren som kom in slängde på mig några piller och sa så här:
Gå hem och vila min vän, så här kan du ha i några veckor till….

Jag bröt ihop.
Ja hon sa att så här kan det vara i 3 veckor till…

 

Nej, så här kommer jag inte att ha i några veckor till eftersom jag VET att det är på gång och FÖRVÄRKAR känner jag till.Herre Amelia.
Jag höll på att förlora mitt barn i vecka INGENTING  pga av DEToch NU VET jag att det är på gång din jäkla *****. Men så sa jag så klart inte.

 

Vi får åka hem:

Tyckte kanske att man kunde få gå en runda som det görs med många andra men vi åkte hem.
Ordern var att smärtstillande skulle få mig att somna…

Istället för att somna fick jag mer ont.
Redan i bilen på väg hem.

Hemma.
Hysteriskt.
Har aldrig hört sådan vrål från mig själv.
Pär fanns där.
Hjälpte till.
Jag var helt otydlig.
Gick in i mig själv.
Gjorde mig redo att avlida. Det kändes på riktigt att jag skulle brytas sönder i mitten och att mina kroppsdelar skulle ligga där i sängen som en skräck scen.
Jag såg framför mig, hur mitt huvud och min bröstkorg var för sig och resten av kroppen låg ensamt…
Så ont gjorde det.

 

Pär ringer förlossningen igen. Han säger klart och tydligt att vi kommer NU.
Så här ska det inte behöva vara i tre jävla veckor.

Jag ilar till bilen. Kan inte ha bälte där bak. Ser Liseberg framför mig och alla snubbar som kör så fint bredvid. Just där och då ville jag peka mittenfingret åt dem…

Framme är vi väl mottagna som vanligt på Östras normal. 
Jag är mer öppen och vi blir inskrivna.
Lustgas kopplas in och jag är berusad. CTG kurvan är dålig.

Det beslutas om att ta hål på hinnorna så att man kan sätta en elektrod på Anelias huvud och på så sätt följa hennes hjärtslag.
Smärtan är obeskrivlig.

Jag tar ryggbedövning. Förälskar mig i narkosläkaren som för övrigt var en välkänd kvinnlig sådan : ) Därefter spelar vi yatzy, fia och vi käkar kexchoklad.
Någon gång där och då slänger jag bort sjukhuskläderna.
Sådant kan jag ju inte föda i. Får på mig mina kläder igen.


Runt innan 00 tiden känner jag på mig själv, slänger mig i sängen och säger till Pär att ringa barnmorskan. Lilla gumman är precis innanför och vill komma ut.

Själva utdrivningsskedet var magiskt:

Det var helt tyst i rummet. Pär stod upp minns jag. Så hade han lärt sig från tv…
Jag minns allt.
Varje ögonblick och varje ord.
Det blev en hel del småskämt och en massa lustgas.

Här tog nämligen ryggbedövningen slut, vilket den ska göra också.
Någonstans, någon två eller tre minuter innan Anelia kom, kändes det som att nu-exploderar-jag-och-dör-därefter-jag –vill-åka-hem-hejdå.
Men jag tog mig samman tack och lov.

 

Anelia föds:

 
Anelia föds.
Det är tyst på rummet. Jag tittar ner.

Jag hör Pär säga: Oh Herre Gud.
Jag ser ett litet knyte där och då som fäktas men inte mer än så. Ett rosa knyte är det.
Jag frågar om hon mår bra och om det verkligen är en HON.
Tid och rum slutar att existera.


Visst mådde hon bra och jag får henne på min mage.
Här utbrister jag: Herre Gud så glad jag är. Jag är så glad.Jag är glad. Så glad. Jag är glaaaaad :)
Jag ringer min mamma och pappa.
De dansar HORO mitt i natten…

 

Jag nyper henne i fötterna och hon skriker.
Vi har blivit föräldrar.