Innan vi blev föräldrar kretsade våra liv runt oss själva.

Vi kom och gick som vi ville.
Vi reste omkring helt oplanerat.
Vi köpte ofantligt mycket leksaker och godis till hunden.


Barn var något som våra vänner kånkade omkring på.
Något som alla andra hade.
Något som vi längtade efter men inte önskade oss än på ett bra tag.

Vi var inte redo.
Och blev aldrig redo för den delen.



Hur kan man bli redo för något som man inte har en aning om?
Längta, önska och vilja – JA!
Fundera på hur ett framtida barn kommer att se ut- JA!
Hur ett framtida barn kommer att vara- JA! 


Dess personlighet.
Om den kommer att ha lockigt hår eller stora fötter. Pluttnäsa eller stora ögon.

Men redo?... Nej, inte jag inte.

Sedan kom hon och världen blev aldrig mer den samma.

Detta kommer verkligen från mitt hjärta.
Det är mina tankar kring min roll som mamma och hur jag Theodora har utvecklats och berikats den dagen som jag fick äran att bli mamma.

Kärleken till ett barn kan man aldrig i förtid leva sig in i.

Man kan inte heller veta hur det känns att vaka över ett sjukt barn.
Hur hjärtat brister när de lilla hostar eller hur tårarna aldrig vill ta slut när ens skatt har ont.
Jag visste inte heller att jag kunde hålla andan så pass länge under en läkarundersökning.
Utandningen kom när läkaren nickar med sitt huvud och säger att allt är som det ska…

Innan vi fick Anelia hade jag ingen aning om hur tröttande ofrivilligt sömnlösa nätter kunde kännas.
Jag visste inte hur det var att inte kunna gå till närbutiken utan att tänka på att den lilla också måste ha sin jacka, varma strumpisar, mössa, vantar, halsduk, åkpåse, vagnen tas ut från källaren and so on.

Med den lilla medför vardagen mycket lek.
Mycket aktivitet.
Mycket blöjbyten.
Matningar.
Sovstunder.
Planering helt och hållet.

Det är mysigt.
Absolut.
Men inte alls, enbart detta rosaskimrande.
Det är inte enbart ett stort gosande och MYSANDE.

Föräldrarskap har sina stunder.
Sina ups and downs.

Ibland kan jag bli helt tokig av allt gnäll och utbrott.
Jag kan bli nollställd av att den gulliga jäntan med smilegropar kan le åt mig ena minuten och slänga sig i golvet den andra.
Hon SKA upp och stå fastän hon inte kan än och i nästa sekund ska hon sätta sig ner.
För att sedan vilja upp igen. I någon timme ungefär håller det på.
Sedan leks det lite och så var det dags igen.
Men inte mig emot.

Ett förälrarskap är inte rosa skimrande små fluffmoln som jag och min dotter trippar omkring på.
Vi dansar inte på mjuka moln hela dagen lång.

Föräldrarskap för mig är just det jag och Anelia får ut av varandra.
Jag har FÅTT ÄRAN att få bli hennes mamma.
Hon har GIVIT MIG äran och glädjen av att få följa hennes start i livet.



Hennes utveckling.
Hennes barndom och förhoppningsvis hennes ungdom och vuxenliv.

Jag har fått denna äran och det vill jag aldrig vara utan.
Hur kämpigt den än må vara ibland.

Anelia har mig som sin mamma och Pär som sin pappa.
Vi är hennes hjälpredor i livet.



I början som hennes altiallo.
Därefter som hennes händer och fötter.

Sedan som guide genom förskola och skola.
Vi är de som torkar tårar.
Som lyssnar.
Som ger goda råd och beskyddar.
Vi är de som mäktar med trotsåldern, tonåren och alla nya erfarenheter som livet kommer bjuda på.

Vi är samtidigt de som förhoppningsvis lär henne värdet av vardagen.
Värdet av pengar, god vänskap och livets glädje och motgångar.

Jag vet att våran dotter kommer att falla för att sedan kravla sig upp under sitt liv.
Det måste hon.
För att lära sig.
Precis som fallen hennes ostabila små ben medför just nu.

Hon ramlar.
Dunkar huvudet och sedan försöker igen.

Sådant är då livet.

Man faller.
Slår sig.
Får ont.
Man torkar tårar.
Man pratar.
Kramas och försöker på nytt.

Livet är en dyrbar erfarenhet.

Anelia vår älskade dotter.
Sedan du kom blev vårt liv aldrig mer det samma.
Men det liv vi lever nu vill vi aldrig någonsin byta bort.
Du har lärt oss och lär oss så mycket.
Du har lärt oss gränslös, ovillkorlig, fantastisk och makalös kärlek.
Vi kommer aldrig kräva något av dig.
Vi kommer att vara där för dig älskade.





Men du kommer att få stå på egna ben när vi anser att det är dags.
Egen erfarenhet kan aldrig köpas.
Endast upplevas.


Vi älskar dig.