- Vilken lycka vi har fått i vårat liv -

Idag när det var lungt för en stund på jobbet satt jag och bläddarde i pärmen som jag dragit mig för, för att bläddra. Pärmen om små barn som fått lämna/lämnar livet på ett eller annat sätt och föräldrarnas tankar, känslor och upplevelser i samband med detta.

Det är en fin pärm.



Den har mycket att lära ut.
Att visa.
Att bevisa.


Det är bra att det finns sådana pärmar.
När man väl är i en sådan situation så tror jag att varken pärmar, ord eller uppmuntran kommer att göra susen.
Jag tror på närvaro.
Jag tror på tystnadens språk.
Jag tror på föräldrarnas känslor och kroppsspråk.

Jag satt idag med ett häfte om för tidigt födda barn.
Barn i vecka 24-25.


Det högg till i min kropp.
I min själ.
I mitt hjärta.


Det kunde varit VI.
Det kunde varit VI, fast INTE i Sverige.
Vi kunde gått miste om sveriges trygga information om so små barn.
Vi kunde gå miste om den fina vården som bedrivs för, för tidigt födda barn här i Sverige.

Vi kunde varit en av de som fått "slänga" vårat älskade barn i "soptunnan", som det så fint hette.
Det var ju inte livsdugligt där och då...


Tänk att VI fick hjälp.



Vi fick hjälp först och främst i Bulgarien, mitt hemland och därefter i Sverige.
Jag fick dropp, medicin och en massa annat inpumpad i min kropp vilket inte ALLS spelar någon roll. Vi ville ju att våran skatt skulle klara sig.
Därefter var läget ganska stabilt och strikt.
Ingen motion. Hej och hå om du heter Theodora Ödåsen.
Ingenting mer än lungna promenader i slutändan. Skitskoj men väldigt effektivt.


Hon kom ju i vecka 37.
Jag hade lyft skrot dagen innan och fått hjälp med en liten hinnsvepning också.

Hon kom.
Det gick bra.
Och här är vi idag.

Min älskade tös.
Flickan vår som vi älskar mest i hela vida världen.
Tänk att hon finns här hos oss idag.
Fastän hon INTE ALLS borde.
Vi är glada. Så glada.


Jag sitter och skriver i hennes "mitt första år" bok och häpnas av alla framsteg.
Vi gav henne liv.
Och vi får äran att se henne växa och utvecklas.



Vilken lycka vi har fått i vårat liv.

Älskade finna underbara Teddy!

När jag läser dessa rader rysser jag. Minns hur jag satt hemma i Sverige när du och Pär käpade i Bulgarien för att få hjälp,när ni gjorde ALLT fär att er flicka skulle överleva. Jag satt med tårar på mina kinder och var så orolig och rädd för eran skull vännen min.

Jag hoppas att jag du och jag kan träffas innan vi åker på semester. Trots att vi aldrig har träfas i vergligenheten känns det som jag redan har träffad dig och din familj,hur många gånger som helst ler.

Kram till er alla från mig.

Hon är så ljuvlig, du är så ljuvlig!

Jag vet inte hur längesedan du läste bloggen. I fredags den 1 juni gjorde jag en bröstförstoring...;) Efter år av längtan tog jag mig mod till operation. Det gör ont men vill man bli fin får man lida pin. Valt att ännu inte skriva ut allt om operationen, sen samtidigt är min blogg en så stor del av det jag gör så jag vill ändå berätta det på något vis... Allt bra med er? Kram massa

God kväll snäckan.

Här är allt bra med mig också..Kommer gå hemma fram til mars/april nästa år sen börjar man jobba igen.Har 80 i grunden men kommer jobba 75%,,för det ska gåihop med min man..jobbar skifta så det blir mycket tid med barnen ändå så det är skönt....Klart det kommer kännas den dagen man väl börjar men livet är så..gäller att njuta o göra det bästa av livet :) Ha en fin kväll söta.kram kram