Det är så många minnen samlade i detta område. Varje gata har sin historia.

Här i korsningen nedanför låg jag bara några år gammal och smutsade ned mig innan vi skulle iväg på fest. Gatan ovanför rymde jag till för att åka rutschkana och gunga istället för att gå till dagis. Jag ser min förtvivlade farmor komma gåendes mot mig med tårar i ögonen och jag ser lättnaden över när hon till slut hittar mig.

Gatan nedanför har vi lekt pantgömme så många gånger. Vid affären bredvid har vi suttit många kvällar med kompisarna och bara varit. På ängen ovanför mitt dagis fick jag min allra första kyss.

Mitt dagis som bara ligger några meter bort minns jag så väl. Jag lekte ju nyligen där ute på gården. Jag minns en gång när jag rymde därifrån (jag var grym på att rymma) och hade tagit mig hem och in hos min faster. Där stod jag i hallen och luktade på farmors kläder. Jag ville egentligen aldrig  till dagis utan istället vara hemma med henne.

Trapporna ned till stranden har jag gått många gånger och skogen där jag och Ivelina drack öl för första gången är bara några hus bort.

Men det finns en gata som framkallar mest känslor. Gatan nedanför centrums hållplats.

På gatan nedanför centrums hållplats bodde Filko.

Filko som kom att bli min allra största och värsta sorg i detta liv. En bottenlös sorg som ibland kommer med påminnelse om att den inte har försvunnit utan finns där, väntandes. Den finns där och dyker upp från ingenstans för att riva upp sårskorpan som bildats ytligt på den värkande själen. Jag tror aldrig att den någonsin kommer att försvinna. Utan den står bredvid med sitt hånleende och bara väntar på att få bilda en ny storm av sorg.

Jag ser honom fortfarande framför mig. Han står här precis nedanför det stora trädet och tittar upp på mig. Det har gått över 12 år sedan sist. 12 år som känns precis som igår.

Lukten. Ljuden. Kvällens vackra tystnad och morgonens explosiva födelse är precis den samma. Det kan ingen ta från oss.

Men hans steg har sedan länge tystnad och han finns inte här i denna värld något mer.

Fortfarande är det som om han är precis runt hörnet. Han kommer att dyka upp när som helst. 

Och om jag sitter här på balkongen bara ett ögonblick till så sker det. Bara en stund till.....

Hur kan livet vara så grymt? 

På gatorna leker idag nya barn. Nya barn går på mitt dagis.

Nya barn upplever sin barndom här i Galata.

Men från och med i år kommer ingenting bli sig likt något mer.

Mitt älskade barndomshem är till salu och det är återigen sorg i själen.

❤️