- Efter en jobbhelg-
Publicerat den: 2012-06-17 [13:59:33]
Nu snart får jag åka hem till Göteborg.
Har inte varit hemma sedan igår morse...
Arbetat hela veckan som varit och imorgon har jag ledig.
Ska bli skönt.
Idag har det varit lugna gatan och sådana dagar behövs också må jag säga.
Har räknat på mina förlossningar här i Borås och just nu är de uppe i 33 bäbbar.
Totalt har jag förlöst 137 bäbbar totalt under min tid som förlossningsbarnmorska :)
Underbart!
...orkar inte blogga men tittar givetvis in här...
-Trevlig helg-
Publicerat den: 2012-06-09 [21:50:03]
mina vänner.
Jag är i Borås som vanligt och har precis avslutat mitt kvällspass.
Inatt sover jag här eftersom det blir ett dagspass imorgon.
Vill önska er alla en superfin helg.
...saknar min familj...
Jag är i Borås som vanligt och har precis avslutat mitt kvällspass.
Inatt sover jag här eftersom det blir ett dagspass imorgon.
Vill önska er alla en superfin helg.
...saknar min familj...
- Vilken lycka vi har fått i vårat liv -
Publicerat den: 2012-06-01 [23:01:10]
Idag när det var lungt för en stund på jobbet satt jag och bläddarde i pärmen som jag dragit mig för, för att bläddra. Pärmen om små barn som fått lämna/lämnar livet på ett eller annat sätt och föräldrarnas tankar, känslor och upplevelser i samband med detta.
Det är en fin pärm.
Den har mycket att lära ut.
Att visa.
Att bevisa.
Det är bra att det finns sådana pärmar.
När man väl är i en sådan situation så tror jag att varken pärmar, ord eller uppmuntran kommer att göra susen.
Jag tror på närvaro.
Jag tror på tystnadens språk.
Jag tror på föräldrarnas känslor och kroppsspråk.
Jag satt idag med ett häfte om för tidigt födda barn.
Barn i vecka 24-25.
Det högg till i min kropp.
I min själ.
I mitt hjärta.
Det kunde varit VI.
Det kunde varit VI, fast INTE i Sverige.
Vi kunde gått miste om sveriges trygga information om so små barn.
Vi kunde gå miste om den fina vården som bedrivs för, för tidigt födda barn här i Sverige.
Vi kunde varit en av de som fått "slänga" vårat älskade barn i "soptunnan", som det så fint hette.
Det var ju inte livsdugligt där och då...
Tänk att VI fick hjälp.
Vi fick hjälp först och främst i Bulgarien, mitt hemland och därefter i Sverige.
Jag fick dropp, medicin och en massa annat inpumpad i min kropp vilket inte ALLS spelar någon roll. Vi ville ju att våran skatt skulle klara sig.
Därefter var läget ganska stabilt och strikt.
Ingen motion. Hej och hå om du heter Theodora Ödåsen.
Ingenting mer än lungna promenader i slutändan. Skitskoj men väldigt effektivt.
Hon kom ju i vecka 37.
Jag hade lyft skrot dagen innan och fått hjälp med en liten hinnsvepning också.
Hon kom.
Det gick bra.
Och här är vi idag.
Min älskade tös.
Flickan vår som vi älskar mest i hela vida världen.
Tänk att hon finns här hos oss idag.
Fastän hon INTE ALLS borde.
Vi är glada. Så glada.
Jag sitter och skriver i hennes "mitt första år" bok och häpnas av alla framsteg.
Vi gav henne liv.
Och vi får äran att se henne växa och utvecklas.
Vilken lycka vi har fått i vårat liv.
Det är en fin pärm.
Den har mycket att lära ut.
Att visa.
Att bevisa.
Det är bra att det finns sådana pärmar.
När man väl är i en sådan situation så tror jag att varken pärmar, ord eller uppmuntran kommer att göra susen.
Jag tror på närvaro.
Jag tror på tystnadens språk.
Jag tror på föräldrarnas känslor och kroppsspråk.
Jag satt idag med ett häfte om för tidigt födda barn.
Barn i vecka 24-25.
Det högg till i min kropp.
I min själ.
I mitt hjärta.
Det kunde varit VI.
Det kunde varit VI, fast INTE i Sverige.
Vi kunde gått miste om sveriges trygga information om so små barn.
Vi kunde gå miste om den fina vården som bedrivs för, för tidigt födda barn här i Sverige.
Vi kunde varit en av de som fått "slänga" vårat älskade barn i "soptunnan", som det så fint hette.
Det var ju inte livsdugligt där och då...
Tänk att VI fick hjälp.
Vi fick hjälp först och främst i Bulgarien, mitt hemland och därefter i Sverige.
Jag fick dropp, medicin och en massa annat inpumpad i min kropp vilket inte ALLS spelar någon roll. Vi ville ju att våran skatt skulle klara sig.
Därefter var läget ganska stabilt och strikt.
Ingen motion. Hej och hå om du heter Theodora Ödåsen.
Ingenting mer än lungna promenader i slutändan. Skitskoj men väldigt effektivt.
Hon kom ju i vecka 37.
Jag hade lyft skrot dagen innan och fått hjälp med en liten hinnsvepning också.
Hon kom.
Det gick bra.
Och här är vi idag.
Min älskade tös.
Flickan vår som vi älskar mest i hela vida världen.
Tänk att hon finns här hos oss idag.
Fastän hon INTE ALLS borde.
Vi är glada. Så glada.
Jag sitter och skriver i hennes "mitt första år" bok och häpnas av alla framsteg.
Vi gav henne liv.
Och vi får äran att se henne växa och utvecklas.
Vilken lycka vi har fått i vårat liv.
