Den har tagit fart och nu inleder vi helgen. Alla är lediga och Nemo dog av glädje då vi hämtade hem honom. Han har haft det så bra under vår semester men längtan efter varandra var ömsesidig och det var underbart att få plocka upp den lilla huliganen och lukta på hans öron. Pussarna var oändliga <3

Annars skolas Anelia in på sin nya förskola. Det går kanon. Hon verkar trivas och är nu en av de "äldre" barnen på småbarnsavdelningen. Det känns fint och bra efter all information vi fått ta del av och dagarna vi spenderade där tillsammans med henne. Min "lill- stora flicka" är så fantastisk och jag är så makalöst förälskad i henne. Skulle ge upp allt och alla bara för att hon ska må bra och känna sig trygg.
Nu börjar hon lära känna barnen här utanför också och spenderar mer än gärna tid på framsidan av huset där det cycklas, byggs sandslott, klättras, skrattas och busas :)





Ja och hemma är det fortfarande kaos. Inget är i ordning förutom Anelias rum. Men bra saker sker ju sakta och allt som kommer på plats - sitter på plats också. Det blir bra det.

Imorgon har vår förening kräftskiva.
På måndag börjar jag jobba.




Tjing tjing;)

Imorgon åker vi hem. En fin semester som snart tar slut. Det har varit otroligt känslosamt att vara här i år, på gott och ont. Jag kom att tänka på att i år är det exakt 10 år sedan jag sist såg honom och 9 år sedan den förödande katastrofen som kom att ta honom ifrån denna värld. 10 långa år har det gått, ett helt decennium.

Jag lever vidare. I år fyller jag 30 år. Han skulle fyllt 33 år i år men på något konstigt vis tyckte inte livet det. Meningslöst och orättvist på alla sätt och vis....

I år smärtar det att gå på dessa gator.
Det smärtar att känna alla lukter.
Det skaver i hjärtat att se havet och dess mäktiga vågor. Det känns som att jag simmar i hans grav. För det är ju just havet som gjorde att han aldrig fick komma hem igen. Någonsin.

Människorna runt omkring mig blir äldre.
Så även jag själv. I nästan 10 år har många av oss levt med smärtan, med vetskapen om det som aldrig blev och som aldrig mera kommer att vara.


Livet fortsätter. Men ibland tar känslorna över. Jag tappar andan av att det fortfarande, 10 år senare, kan göra så förbaskat, omänskligt ont. Att jag där och då vill skrika, slå och förbarma havet som tog ett beslut ingen av oss någonsin hade gått med på.

....med farmor och Vasko är det jag kommer sakna mest här nere. Vad dagen har att bjuda på får vi se....

Mycket lyckat bröllop.

& vi är deras vittnen.

....det blir mörkare och mörkare för varje dag som går. Klockan har knappast slagit 22 och jag ser endast trädkronorna utanför.
Snart badar Sverige i mörker och det är dags för oss alla att plocka fram värmeljusen och jackorna och vantarna och jag vet inte vad som är varmt....
Men först ska jag hem. Hem till Varna.
På lördag lyfter planet och jag har Ågren till Max. Vill inte flyga. Vill knäppa med mina fingrar eller klappa händerna eller knacka i bordet eller vad som och helt plötsligt bara vara där.
Jaja, när vi väl sitter på balkongen och ser havet och tar ett glas kallt vin och hejar på grannarna och bara gör ingenting över huvudtaget. Ja, då kommer jag vara nöjd.


Jag gjorde en liten tårta btw.
Som tack för hjälpen till körkortet.