Det är många gånger jag har önskat att få sitta ner och skriva några ordentliga rader om den där förjäkliga dagen fredagen den 13 februari 2004. Men det har aldrig blivit av.

Att sätta ord på historien har gjort för ont.

Det är en hemskt strypande känsla att äntligen få printa ned orden här på bloggen.

Det är kvävande, misshandlande, sörjande känsla att blotta sitt allra innersta.

Kanske borde jag, eller inte.

 

 

Men eftersom bloggen är på väg att dö, så kanske gör det inte så mycket.

 

 

Jag står i valet och kvalet inne i den lilla bokhandeln på centralstationen i Göteborg.

Det är många gånger jag köper med mig en bok som därefter blir liggandes i handväskan. Olöst och oläst.

 

Idag fastanar min blick på Charlotte Alfvins fina bok: För då minns jag käleken.

Hon skriver om en kall vinterdag.

Hon skiriver om sin Jacob.

Om Thailandresan vintern 2004.

Hon skriver om tsunamin, om havet, om Jacon som försvinner.

 

Det är en sorglig och mycket gripande historia.

Havet tog Jacobs liv.

Likaså tog havet Filkos liv.

 

 

 

JÄKLA INTERNET. Det har ju inte gått att använda internet här hemma. Eller internet går igång men man kan inte surfa. Datorn har sagt att det inte fungerar och då har vi varit utan nätet en hel månad om inte mer...

Telenor har som vanligt undersökt problemet och idag bad de mig ringa någon slags service som tydligen skulle ha det maffiga priset - 19,90 kr  i minuten.

 

Jag satte mig och pillade med datorn nyss och se - problemet verkar vara löst.

Tydligen har datorn haft brandvägg mot internet och därmed har vi inte kunnat komma in.

 

Hoppas det håller sig så här nu.

 

 

Min svärfar och hans älskling är här och hälsar på oss nu under en hel vecka.

De bor i mammas och pappas lya och vi njuter av lite besök.

 

Behövs kan jag säga - Anelia gråter och gråter och gråter och kastar sig i golvet och jag vet inte vad - nästintill hela tiden. Det känns som att jag håller på att bli tokig...

 

 

 

äsh jag återkommer.

Ush så dåligt det går för min kära lilla blogg.

Jag jobbar och det är full rulle, mest hela tiden.

Det är en jobbig period hemma med vår lilla tjej. Kalla det förtrots, faser eller frustration, men jobbigt är det.

Hon skriker, gråter, kastar sig i golvet och har helt söndergråtna ögon mest dagarna i enda. Jag och älsklingen står helt handfallna och undrar vad det är som händer. Ingenting vi gör hjälper ju denna lilla, illvrålande flicka. Men vi hoppas det är övergående och att vi snart har vår glada flicka tillbaka.

 

hemma är vi internetlösa.

Denna gången är det inte datorns fel utan masten utanför vårt hus.

 

 

hej svejsa med er.