-Bara, att bara vara-


Publicerat den: 2017-11-12 [09:21:03]

Jag minns knappt hur livet såg ut innan.
Innan alla dessa smärtor. Denna smärtdimma som gör det omöjligt att se varken fram eller bak i livet. Min stora dröm är att få vakna upp en morgon, bara en endaste morgon utan smärtor, utan hundraelva uppvak i svett och blod och bara.....vara.
Ta en kopp kaffe på altanen. Verkligen SE mitt barn leka utan att bara stirra blankt ut i intet. Se min man fixa med något i trädgården och klappa hunden som lagt sig bredvid.
Bara EN endaste gång. Jag lovar att inte ta det för givet!

Operationen är över. Svårt att tänka på den utan att bli totalt uppgiven så jag väntar ett tag till.
Men jag kan säga som så att hade jag sluppit all denna väntan och alla omgångar via Gynakuten där man blir behandlad olika så hade situationen inte varit som det var och är.

(null)

(null)


Hejdå.

-When enough is enought-


Publicerat den: 2017-09-16 [03:03:37]

Denna veckan som har varit har varit tuff för mig smärtmässigt. Jag arbetar fullt ut och när jag väl är hemma igen är det som om någon släckte lampan- luften går helt enkelt ut ur mig och det är sängen som gäller med det samma.


Torsdagsnatten var mycket jobbig. Smärtorna på höger äggstock eskalerade och ingenting bet på den djävulska smärtan som strålande bak i ländryggen, låret och till slut under fotsulorna. Till slut lyckades jag dock hitta en någorlunda bekväm ställning och somnade helt utmattad. 


Vaknar med smärtor till fredag och sista arbetsdagen. Blek och trött kör jag till jobbet och gör det jag ska samtidigt som smärtan smugit sig tillbaka och det går inte att parera den med något alls. Det blir till att åka hem 30 minuter tidigare och ta modell starkare i smärtlindringssyfte. Utan resultat. Het dusch utan resultat. Gynakuten är liksom sista anhalten och jag känner mig besegrad om jag hamnar där. Men besegrad fick jag bli.


Framåtlutad och långsamt får jag komma in och berätta åter ingen vad det är jag gör där. Kollegorna vet ju men ändå är det besvärligt från min sida. Ultraljudet brukar ändå inget visa och de klassar det som ett smärtskov i min endometrios.


Hur som. Doktorn tog emot mig omgående pga smärtorna, stigande infektionsvärde, en puls på 140 (pga smärtorna) och var det feber också?.......


Upp i den berömda stolen och kort därpå utbrister läkaren: Men hurredudu. Inte konstigt att du har ont när du gått omkring med den där cystan säger hon och pekar på skärmen.


Minst 5 -6 cm stor cysta och torsionsmisstanke.


Så nu ligger jag alltså här igen. Fastande, med nål i armen och fullproppad på smärtlindring. Det blir till att observera inatt och se vart detta tar vägen. Förmodligen kan den spricka av sig själv (AJJJJJ som fan), eller så får den opereras bort. För en torsion vill jag inte ha och riskera att bli av med äggstock/äggledare. I annat fall kan man bli hemskickad med smärtlindring.


Fan också. 


Endometrios är inte att leka med......




-Knocks you down-


Publicerat den: 2016-12-18 [21:41:37]

Sometimes love comes around
And it knocks you down
Just get back up
When it knocks you down.

[well I Love you so so]


- När några ord blir till en hel roman-


Publicerat den: 2016-11-19 [17:14:43]

Vecka 2. Nästan helt stum under en hel vecka. Värmefilten har varvats med varma duschar. Varje promenad med hunden har varit som ett maratonlopp. Tankar och känslor har blockerats. Förmågan att älta har inte ens funnits. Något jag tydligen är expert på i vanliga fall.
Bara varit.
Läpparna har rört sig om jag önskat att säga något. Oftast saker jag inte överhuvudtaget ens har reflekterat över. Bara för att svara när jag blivit tilltalad.
Överlevt utan att leva.
Död inombords. Levande på utsidan. För syns skull.

Vecka 2. TVÅ.
Tittar ut. Snön som täckte vägen utanför är helt plötsligt borta. När hände detta? Nu syns höstlöven som lagt sig som ett täcken över gräs och hela vår skog är nästan naken. Man ser igenom allt. Precis som min själ.
Bladen är döda och det har jag också varit. Inombords. Trängt undan tankarna. Det blir så då en person manglas sönder bit för bit. Alla har vi gränser. Min nåddes tydligen för tio dagar sedan.
Telefonen har legat bredvid mig. Sms strömmar in hela tiden. Vad händer. Hur mår du? Var är du? Tja, var är jag? Jag är här men ändå inte. Tystnad. Till slut berättar jag för den som känner mig ut och in. Jag smyger ned för trappan, ställer mig vid dörren till sovrummet och tittar på honom. Orden strömmar ut ur min mun och jag tänker inte medan jag pratar. Jag säger som det är. Den nakna sanningen. Under fyra dagar har jag övat på detta i tankarna och nu var det tydligen dags. Jag skäms. Vågar inte se honom i ögonen. Har förberett mig för dömande ord och en kall blick. Är van vid det. Men där svek tankarna mig.
Han lyssnar. Har bekräftar det jag säger och tittar mig djupt i ögonen.
Han uttalar orden som senare ska få mig att kravla mig upp på fötter åter igen. Som ska få mig att lyfta blicken och bryta den stumma tystnaden.
Jag står vid din sida säger han. Vi är i detta tillsammans. VI.
VI. VI. VI. VI. VI. VI.
V.I!!!!!!!!!!!
Tydligen är jag inte så ensam. Han som lovande att älska mig i nöd och lust står här och säger att VI är i detta tillsammans.
Förstår ni vad det innebär?
Vi är i detta tillsammans.
Jag är inte så ensam som jag trodde.

Vecka två.
Orden var inte så många. De som han uttalade. Men de var ändå tillräckliga för att plocka upp mig från det där avgrunden och blåsa liv i mina lungor.
Han hade lika gärna kunnat uttala miljontals ord utan att säga något överhuvudtaget.
Nu var det inte så. Han sa endast några ord. Några väl valda ord. Några ord som väckte mig till liv. Jag såg att han inte ens behövde fundera på det han yttrade där och då i sovrummet. Som om det var något så pass självklart att han inte ens behövde öva på orden.
Meningsfulla och så så viktiga.
Min man är inte en människa som pladdrar. Det är något som har fått mig att gå i taket många många gånger då jag själv är väldigt explosiv. "Balkanstucket" finns där inne och kommer fram titt som tätt. Jag har fått lära mig att töva känslorna sedan jag intog rollen som mamma. Jag övar på det fortfarande kan man väl säga.

Vecka två.
Jag har slagits och kämpat en hel del här i livet. Precis som de flesta av oss har.
Många av dessa krig har varit väldigt väldigt svåra. Krävt väldigt mycket. Men till slut har krigen avslutats med att jag rest mig upp och med vingliga ben lärt mig " gå" igen. Varje gång undrar jag hur mycket en kropp egentligen ska kunna klara av. Den klarar tydligen mycket.
Man blir "visare och klokare" genom erfarenhet. Vissa av dessa erfarenheter vill jag dock vara utan.
Hur som. Lära sig var det.
Jag har lärt mig att inte sticka ut - i vissa situationer.
Jag har lärt mig att vara som alla andra - i vissa situationer.
Jag har lär mig att blickar kan betyda mer än tusen ord- i vissa situationer.
I vissa situationer.......
Jag har lärt mig mycket.
Det som har varit svårast att lära sig är att inte vara för snäll. Det leder ingenstans.
Resultatet av att vara för snäll har kostat mig mycket.
Vänskap, nerver, känslor, tid och så vidare.
Det har samtidigt även givit mig en väldigt stor dos KÄRLEK.

Balans helt enkelt. Det är en svår läxa. Balansgången.

Vecka två som snart ska bli till vecka tre.
Han är fortfarande fåordig i många sammanhang men ARG när det som förstummat mig kommer på tal. Han är arg på situationen och det är jag också. Mest arg är jag på mig själv. Som vanligt.
Men jag kan inte vara som "alla andra". Vara osynlig.
Jag VET att det inte är så. Redan under dag ett hemma fylldes telefonen av en massa undran.
Var är jag. Vad sker. Det hade inte varit så om det "osynliga" inte längre syns. Eller.... ?????
Men nu är det som är.
Stum har jag varit och fortfarande är.
Men jag avvaktar.
Jag avvaktar och vet att bra saker sker sakta.
Ibland kan tystnaden betyda mer än tiotusen ord.
Jag avvaktar. Tar ett andetag efter det andra. Det är nödvändigt för att leva.
Men jag vet!

Vecka två som alldeles alldeles snart går mot vecka tre.
Snart är tystnaden över. Jag har inte gjort något som ska få mig att skämmas. Jag måste höras.
Kan inte döden knäcka mig så ska inte detta heller göra det.

❤️
För att avsluta det hela lite mer "odramatiskt" så lägger jag ut en bild på mig och min gangster.


-Soon-


Publicerat den: 2016-07-05 [22:18:00]

Snart sitter jag tidigt tidigt, långt innan alla kliver upp på vår balkong i Galata. Där sitter jag och ser ut över takåsarna, dricker mitt morgonkaffe samtidigt som solen går upp ovanför havet och barndomsgatan vaknar till liv. Jag kommer se vår lilla affär öppna upp för dagen och leveransen med nybakat bröd anlända. Någon kommer att rusa ned för gatan för att inte missa buss nr 17 medan någon annan kommer att öppna dagens första öl (ja klockan 06:30) på morgonen och klunka i sig allt där utanför den lilla affären.

Det är även väldigt spännande att se hur huset har blivit efter all renovering. En sak är säker iaf: Jag är lycklig över att våningen aldrig såldes❤️ Då hade mitt hjärta brustit. 

Imorgon välkomnar vi faster med familj samt farmor från Norge. Farmor kommer tillsammans med oss att åka ned till Varna❤️

 
 

-Att få komma bort-


Publicerat den: 2016-04-24 [10:35:13]

Den 4 juni drar ett tjejgäng iväg på en liten kryssning med Cinderella från huvudstaden - Stockholm.  Det ska verkligen bli gott att få skaka på de lurviga och bara komma ifrån alla uppgifter man har som en av två vuxna i ett hushåll.
Det har varit så mycket med Nemo sista tiden att jag inte vet vart jag ska vända mig. Han mår bra och just nu försöker vi få ned hans levervärden som är det som krånglar för honom. Men eftersom han svarar så bra på cytostatikan så kommer han få sin tablett var 6 vecka istället för var 3-4 vecka. Cytostatikan är så giftigt att den slår ut hela hans system ett tag. Tyvärr tar levern stryk. Han får proteinsnålkost så att levern slipper jobba så mycket och så avvaktar vi. Det är nog det som är värst. Just att inte veta........
Men vi gör allt för vår lilla kille så länge han inte lider.
Han är så pigg och allert att det är svårt att förstå att han har en så pass aggressiv cancer i sin kropp. Det ska vara en omöjlighet att han har överlevt så pass länge med detta och även gått obehandlad ett bra tag innan Jönköping kopplades in. De flesta dör inom 6 månader. Jag upptäckte Nemos sår på läppen ( då var den en prick) i Maj förr två år sedan. TVÅ ÅR SEDAN. Ja det säger ju sig själv.....









-Yoga & vår i luften-


Publicerat den: 2016-02-27 [14:47:14]

Mitt första yogapass och jag är fast. Något drastiskt måste ske för mig inom träningen annars går jag aldrig dit. Hittar bara på en massa ursäkter och så går dagarna och helt plötsligt har flera månader passerat utan att jag dragit mitt SATS kort en endaste gång. 
Nu är det nästan ett halvår sedan jag gick över till att äta helt vegetarisk kost. Detta för att se om sömen blir bättre och se där - kroppen mår så mycket bättre och har även minskat en del i omkrets av att bara sluta käka kött. Sedan 2013 så kan jag räkna tillfällena som jag druckit lite alkohol. Sömntabletter var år och dar sedan jag använde. Skönt!
Nu vill jag tighta till mig igen och får helt enkelt inse att det som pushar igång mig och håller mig motiverad är just träning i grupp. Enstaka tillfällen kan jag träna själv men annars är det gruppträning som gäller. Träning ska vara roligt annars kan det kvitta........
Så fort träningskläderna är på så känns allt så mycket lättare så det gäller att komma över den där "jobbiga tröskeln" och just do it!
Jag får helt enkelt klä på mig träningskläderna så fort jag vaknar upp.


Trevlig helg❤️

Kaffe i solen.

Vårkänslor.





-Nerbäddad-


Publicerat den: 2015-09-06 [09:04:49]

En extra natt på Gynakuten är över, inatt kör jag ännu ett extra pass. Det är bra det då jag gör en natt på mitt nuvarande arbete imorgon och behöver då inte byta tillbaka dag och natt utan försöka (????!!!?!!?) sova lite under dagen. Vi vet ju alla hur bra jag är på det......


Ute är det höst. Visst är det så?
Löven ändrar färg och faller till marken.
Välkommen hösten då💕
Ja just det, en sak till. Mitt älskade barndomshem är kvar i våra ägor. Jag har inte hjärta och själ att sälja det. 
Istället görs omfattande renovering på fasad, det värmeisoleras under oss och hela jäkla taket byts ut. Det är därför jag arbetar så mycket extra. Allt kostar men så är det när ett hem ska bevaras. Det måste konstant underhållas. Längre fram är det dags för badrummet och lite i köket. Ingen som egentligen behöver göras om men har man väl börjat så är det lite svårt att sluta.




-Maratonhelg på Gynakuten-


Publicerat den: 2015-07-18 [12:45:49]

Tja, varför inte öka lite på sömnstörningarna som dyker upp titt som tätt. Samma dag vi kom hem från Bulgarien så körde jag en natt på Gynakuten. Natten som var spenderades där igen och nu kör jag ett kvällspass ( kom hem från nattpasset för några timmar sedan) och kör även ett kvällspass imorgon.
Jag måste helt enkelt ha lite adrenalinkickar i mitt system.

❤️
❤️
❤️
❤️
❤️



Bilden har inte med inlägget att göra. 



-Sad but true-


Publicerat den: 2015-07-14 [19:27:26]



❤️



-Dagar som dessa-


Publicerat den: 2015-07-10 [21:35:10]


❤️


❤️



❤️


❤️


❤️


❤️


❤️


❤️


❤️


❤️


















-älskade Galata-


Publicerat den: 2015-06-30 [20:37:46]

Jag har saknat dig.
Tystnad. Syrsorna på kvällen.
Utsikten. Lukten.
Havet. Båtarna.
Att bara vara.













-Det slår banne mig aldrig fel-


Publicerat den: 2015-05-25 [23:33:19]

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
❤️



-It was a lie-


Publicerat den: 2015-04-26 [20:17:11]

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

❤️

-Just a little bit of me-


Publicerat den: 2015-03-12 [00:05:48]


Saker jag brukar säga:
-Tjeeeenare, allt väl.
-Strålande! 
-Så gör vi.
-Okey.
-Hej-mammas-lilla-gosnalle (till Anelia så klart). 

Saker jag brukar tänka på:
- Jag tar det till helgen..... På måndag så....... (Dumt att skjuta upp saker i vardagen).
- Tiden. Tiden ska räcka till, till precis allt varje dag. Det går ju inte.
- Sömnen. Det är fortfarande en sak som upptar mycket av min tid. 

5 saker jag brukar drömma om:
- Att jag flyger högt högt eller att jag försöker flyga bort från någon/t men klarar inte av att komma upp i luften.
– Att jag är med i en flygplansolycka. Ush :(
– Att någon jagar eller förföljer mig.
– Om människor som inte längre finns i denna värld. Ibland drömmer jag om att jag träffar Filko igen och blir glad av att han mirakulöst har återkommit. Han brukar aldrig prata med mig i drömmen och försvinner sedan snabbt igen.
- Att jag är törstig eller kissenödig.

5 saker jag älskar att göra:
- Känna fredagskänslan och veta att jag och familjen har hela helgen på oss att hitta på saker.
- Lägga mig raklång i soffan med en kopp kaffe och titta på någon favoritserie.
- Sitta med goda vänner på något utställde vid havet, gärna vid solnedgång. Där så käkat vi middag och beställa en massa massa gott iskallt vitt vin.
- Att stänga av trampmaskinen efter 1 timme och vara nöjd.
- Hämta min flicka från dagis. 

5 saker som jag vill ska hända innan året tar slut:
- Mer utmaning i arbetslivet.
- Få ännu mer träningsmotivation.
- Printa ut en massa fina fotoböcker.
- Ta tag i ett "bekymmer" här hemma.
- Släppa lite på tyglarna och våga vara utan min flicka i mer än några timmar......

5 saker jag brukar beställa då jag är utomlands.
- Ice tea med persikosmak.
- Musslor med skal i smör och vitlök.
- Goda sallader.
- Iskallt vitt vin.
- Mojitoooooooo :)

6 saker som doftar underbart:
- Olika handlotions.
- Argan olja från Body shop.
- Clean parfymerna.
- Popcorn med smör och salt.
- Farmors mat.
- Nybryggt kaffe på morgonen eller då man precis kommit innanför dörrarna på jobbet.

5 saker jag vill bli bättre på:
- Sluta tänka tillbaka och älta en massa saker. Tiden går inte att vrida tillbaka.
- Bli ännu bättre på att säga NEJ och inte ha dåligt samvete för det.
- Hitta på ännu mer egentid med vänner. 
- Organisera bland fotografier.
- Våga testa nya träningspass. Kanske springa ett lopp fast jag avskyr att springa....

5 saker som får mig att garva:
- Djur som gör konstiga och roliga saker.
- Anelias fantasi :)
- "Insider" skämt på jobbet eller med vänner.
- Kiss och bajs och pruttprat- ja men visst är jag fortfarande i det stadiet :/
- Barn och djur tillsammans. 

5 saker som gör mig till mig:
- "Katastrof-tänket" när det kommer till mig eller mina närmaste.
- Jag avskyr att vara sen eller i tid. Helst ska jag vara för tidigt på jobbet/träffen/ flygplatsen/ hållplatsen osv osv.
- Mycket mån om mina närmaste. Måste varje dag försäkra mig om att alla lever och mår bra. Annars kan jag inte somna. 
- Jag pratar med min mamma eller pappa eller båda två minst 1 gång om dagen.
- Jag har alltid klänning  på mig.




Hej svejs.








-livet förr & livet nu-


Publicerat den: 2014-12-25 [21:41:11]

För en hel del år sedan då jag var några år yngre än vad jag är nu. Spenderades helgerna på Ferdinands med bästa vännerna och att dansa på borden var helgens höjdpunkt. Dricka vin var gott och vi började oftast kvällen med att pimpla vin inne på mitt flickrum i Frölunda. Därefter vinkade vi hej då till mina föräldrar för att därefter dra igång dörren och försvinna in i Göteborgs stadsliv. Kul hade vi iaf :)


Ikväll är många ute och partajar.
Ikväll är många ute och ger sitt allt.
Dricka, dansa och ha skoj.
Jag hoppas ni alla är måna om varandra, att ni håller ihop i grupp och aldrig låter någon från gruppen att traska bort helt själv.

Nu 10 år senare kan jag inte tänka mig  att trängas med en massa människor som agerar som om de aldrig sett alkohol i hela sitt liv.
En mysig dag hemma slår alltid alla utekvällar med dans på bord.
Men det finns ju tid och plats till allt - och så är det.




En långpromenad blev det iaf. Det räcker gott och väl.

E



-Yes-


Publicerat den: 2014-09-19 [11:42:06]



-Klantig-


Publicerat den: 2014-04-01 [09:31:27]

.... jag kan vara ibland. I morse, precis innan jag ska gå av nattpass 1 av 3 så ska Teddy böja sig ned för att kika efter en sak under ett bord och vad sker då? Jo jag kommer åt den 70% handspriten med min kind och trycker pumpflaskan med ansiktet så att en stor klump sprit hamnar i mitt vänster öga. Vrålet och smärtan som tar tar i mig var obeskrivlig. Att föda barn kommer inte ens i närheten av denna förfärliga smärta. Fina kollegor hjälpte med ögonskölj och peppande ord om att jag inte kommer att bli blind, tack och lov.
Nu är ögat dock irriterat och väldigt rött. Klantig man är alltså:(

Det har efterfrågats inlägg om bm livet och det kommer. Nu ska jag dock försöka blunda här så att ögat kryar på sig fort som bara den för inatt väntar jobb igen.....

Våren är här btw.
Bokskogen fylls med grönska och blommor och alla grannar är ute och röjer, fikar och leker. Underbart!


-The walking Dead-


Publicerat den: 2014-03-18 [20:57:36]

Nej, jag kan konstatera att det inte finns en bättre serie än denna. Jag är absolut inget fan av zombies öht men denna serie slår ALLT!!!!
Den är så spännande att jag är tvungen att stänga av under tiden för att samla mig än aning och därefter tittar jag vidare. Det gör inget att ögongodiset Norman Reedus är med också:) Han och hans pilbåge alltså......


Veckans sista...


Publicerat den: 2013-01-27 [20:58:03]

kväll och lillkorven är nu i säng efter en fullspäckad dag på Lekland, Frölunda och en massa spelande på våra Ipaddor... Vad jag än tycker om ungar och teknik så måste jag prisa dessa tekniska under. Jag blir förundrad hur min lilla unge på 2 år klarar av att bemästra spelen som vi laddat ner åt henne. Hon lär sig så fort att tom jag inte hinner med, men det får endast spelas på ibland och absolut inte användas som substitut för något annat.

Tja- som sagt är nu veckan slut.
I familjen letar vi vidare efter en stor sak men fortfarande är det inga nyheter. Jag märker att jag blivit otrolig petig och ifrågasätter en del men det är väl så man lär sig.
Ny vecka väntar runt hörnet med träning, matlagning, jobb och vänner på schemat.



Ute töar det och jag säger godnatt.



bloglovin