I över 13 år har vi undrat och jag tror faktiskt vi aldrig kommer få veta men hoppas går ju alltid.

Det var vågor.

Vi vet att det var det.

Det var kallt.

Vi vet att det var så också. 

Februarivågor vad mer kan man begära..

Det var fredag den 13. Vad gjorde det?

Vi visste exakt vilken dag det var.

Det var din sista dag på denna helvetes båt.

Nu skulle du komma hem.

Jag var glad för det.

Gjorde mitt jobb på Ica. 

Slapp ta lån.

Bodde hos mamma and pappa.

Mellan 13 och 14 februari SKULLE det inte finnas kontakt med båten.

Och det fanns det inte.

No worry.

No sorry.

Den 14 februari på självaste Valentin dagen gick jag glad i hågen till jobbet. Idag skulle du ringa och du skulle tala om för mig att du var hemma nu. För vi hade inte kommit så värst överens sist vi hördes. Men nu skulle vi göra det.

Jag knappade på, på kassan på Ica.

Bananer. Bröd.

Pant. Clementiner. Små baguetter och snackspaprikor. 

Och så där.....

Det som skavde var att jag hade kastat luren i örat på dig en vecka tidigare. Men nu var denna vecka över. Idag var en bra dag.

Det var en lördag.

Jag visste att under den dagen så fanns ingen chans till kontakt med båten. Ni skulle kasta i hamn och sen  var det bra. Under den dagen stod båten Hera med 11 andra båtar och väntade på klartecken på att få komma in till hamnen. 

Alla dessa 11 båtar fick denna tecken.

Inte  Hera. 

Jag kom hem från ICA och såg en söndergråten pappa. Hade aldrig sett något sådant förut. Varför gjorde han så?

Jag öppnande dörren till Musikvägen 12 och möttes av en pappa som kom ut från toaletten med rödsprängda ögon. Varför kom han ut från toaletten och såg ut så där? 

Han grät. Hade aldrig sett min pappa gråta förut.

Jag höll i dörren och frågade på ett endaste andetag: Ärminmammadöd?

-Nej , sa pappa.

Är min farmor död?

-Nej, sa pappa. 

Men igår så hände något med Hera.  

Blankt.

Dörren var tydligen fortfarande öppen.

Minns inget av det.

Min far gjorde något.

Minns inget av det heller.

Något stoppar något i min mun och säger att det blir bra. Ger mig att äta men min blick fokuserar på dörren i köket. Jag stirrar på sopkorgen och förundras att den fortfarande finns. 

Min mor lagar mat. Hon talar till mig men jag lyssnar inte på henne. Påsen i den där sopkorgen gör mig fundersam.

Livet fortsätter.

Vi slänger sopor.

Min mor talar till mig.

Hon står vid spisen och pratar. Minns inte om vad. Jag sitter på hennes stol med ett ben under hakan och bara stirrar på henne. Äcklad av att alla bara fortsätter med livet och att mitt inte finns mer..

Någon mer kommer med något som smakar papper. Livet är slut.

Sms väller in och jag hatar alla.

Ni äcklar mig.

Helt plötsligt är jag i ett annat land. För att komma bort. Vi ska åka långt med buss och någon kommer med mer saker som smakar konstigt.

Ni hann skicka ut ett enda meddelande. 

Vi sjunker. Hera sjunker.

Kan någon hjälpa oss?

På mindre än 3 minuter. 

T.R.E. minuter var det slut. Borta. 

Bortsuddat.

Så 

Där

Ja

Var så goooooodTheeeeooodoraaaaaa

Nu är det slut. Kapot. Finish. Svarshi.

Filkokommeraldrigmeraattsvara.

Never ever.

Så där ja. Nu kan du fortsätta med ditt liv och bara för att göra det ännu bättre- så kommer Filko aldrig någonsin hittas heller. 

Det finns ingenstans att ställa en jäkla ful blomma

Och jag ringde femhundraelvagånger till dig. Men du svarade inte.

För där och då så var det som det var.

Du dog och jag dog med dig.

Och om någon mer kommer och frågar mig om varför jag spenderat så mycket känslor och tid på jobbet tidigare - så har ni svaret här.

Därför.

Inte för något annat.

Det har aldrig varit något annat.

Slipper man tänka så finns det inte.

För stunden.

Och sen så kom Nemo.

Han fick mig att ta mina första andetag och blåste sakta men säkert liv i mina lungor. Resten vet ni.