-Lilla, lilla doktor-


Publicerat den: 2017-09-24 [15:59:09]

Varje gång man söker hjälp så tar det emot. För mig tar det emot för att ETT:Jag känner mig besegrad och det gillar jag inte. Att vara besegrad innebär att jag förlorar kontrollen och det är svårt att inte ha kontroll över en situation. Men så är det med denna sjukdom. Man har ingen aning när skoven slår till och ibland kommer de helt utan inbjudan och slår mattan undan mina fötter.


TVÅ: De som vårdar mig är även mina kollegor eller människor jag behöver träffa ofta. Jag kan inte vara anonym. Jag kan inte bara vara en patient som har ont och behöver hjälp. Hela tiden känner jag mig granskad och bedömd. Och jag vet att det många gånger är mina egna hjärnspöken som spelar mig ett spratt men jag hatar det. Jag avskyr att människor som jag arbetar med har makten över situationen där jag är dålig och inte har kontroll över mycket.


TRE: Ännu en gång ska folk tycka synd om mig. Det är inte synd om mig. Jag har en kronisk sjukdom men den ska inte få styra mitt liv längre. Jag har fått nog. Länge har jag tyckt synd om mig själv. Så blir det när man lever med smärtor varje jävla dag. Det är inte bara smärtor utan denna fruktansvärda, makalösa tröttheten som kommer tillsammans hand i hand med smärtorna. De är tydligen vänner. Bästa vänner de två. Så skoj.


Värmekudde och träning säger doktorn och tittar på mig genom sina tjocka glasögon. Jaaaaha du- nähe det menar du inte. Att jag inte testat det innan. Vad vet hon, denna doktor hur mycket jag försökt innan. Hur mycket jag försöker nu och hur jag vissa dagar knappt kan ta mig upp till andra våningen för att det pågår ett krig i min kropp. Ett krig som utlöser smärtor värre än förlossningsvärkar. Fast denna gången får jag inget varmt litet barn på mitt bröst utan endast elände. Ett krig som bygger härdar av sjukdom och de sprider sig tydligen lika fort som pesten. Jävla doktorer alltså. Vissa är bara rent ut sagt..... jag ska låta det vara osagt.


De dundrar in på rummet som om de äger stället. Utan förvarning dundrar de in på mitt rum och börjar predika för mig hur jag ska göra och hur jag ska leva min vardag. Som om jag inte visste om något alls. Jag är en patient i detta läge men jag kan min sjukdom. Jag är patient men även en barnmorska med många arbetsår i bagaget.


Kom inte in på mitt rum och predika för mig om saker jag redan vet. Jag känner mig så liten då. Jag varnar dig lilla doktor att jag inte behöver en third degree lektion men ändå står du där och stirrar och pratar och vägrar lyssna. Och jag, ja - jag lyssnar och är tyst för du är min livlina just där och då. Du är den som har kontroll över det som får mig att stå upp just i den situationen. Du har kontroll över den magiska smärtlindringen och den behöver jag ibland för att öht kunna fungera.


Tro nu inte att jag sitter på 7 himlen när jag får dessa magiska piller. NEJ. Här finns ingen sjunde himmel eller fluffiga moln eller eufori av dessa mediciner. Vet du vad jag får när de gör sitt arbete?


Tänk dig det här lilla doktor. Tänk dig att du kliver upp från din varma säng och tar dig till köket utan smärta i kroppen. Den vanliga känslan liksom. Du häller upp en kopp kaffe och brer dig en smörgås. Du sätter dig i bilen, åker till jobbet och får rapport. Så, så känns det när smärtan kan få försvinna ett tag och jag också kan få ta mig till mitt kök för att få hälla upp en kopp kaffe.


Eller få vakna upp en morgon, en morgon där mitt barn inte ska behöva söka igenom mitt ansikte efter smärta och elände. Hon är sex år gammal mitt barn. Hon ska inte behöva oroa sig över om mamma har ont eller inte. Hon ska inte behöva scanna igenom sin mamma och känna igen varenda blick och rörelse som innebär smärta. Jag har en sorg lilla doktor. Vet du vad det är? Jag sörjer så innerligt den personen som brukade vara jag. Vart tog hon vägen? Är det höst ute nu? Jag sörjer att jag inte får vara den mamma som jag vet att jag kan vara. Istället är jag bosatt i en säng många många gånger.


Jag sörjer att mitt barn förmodligen blir utan syskon för att det är just så denna vidriga sjukdom arbetar. Den tar ifrån dig allt fint i detta liv och många gånger vet du knappt vilken dag på veckan det är.


Men vad ska du göra åt det lilla doktorn. Du har ju gått på ditt arbetspass för att utföra ditt arbete. Så du står och predikar för mig om saker jag kan säga i sömnen. Nej jag vet att medicin inte är bra i längden. Men det är skillnad på att bruka och missbruka. Det vet jag att du vet men du är ju den som har kontroll nu. Tillåt mig att skratta. Idioti. IDIOTI är vad det är och inga år på högskolan och inga tjocka böcker kommer lära dig lilla doktor vad det innebär att LYSSNA.


Lyssna och sluta börja din väg ut ur mitt rum sekunden som du tagit dig in. Lyssna så kanske du får lära dig lite.


Kommentarer
Postat av: Natalia Richardson

Kram Gina maniska.

2017-09-28 @ 23:30:20
URL: http://nathalias.blogg.se/nattisnyaliv/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

bloglovin