Innan jag går och lägger mig vill jag bara skriva ner en rad eller två.
Hade precis ett samtal med min kusin som precis som flyttat till Norge med sin mamma.
Hennes mamma ( min faster) som länge haft en önskan om att få bo i skandinavium.
Jag menar - why not liksom?
Min familj och jag har ju fått allt serverat här. Gratis bidrag, gratis jobb och gratis boende. Och skulle vi för allt i världen inte vilja jobba och tjäna egna pengar så kan vi ju få världens bästa bidrag. Eller hur?
ELLER HUR????
Visst, jag håller med kuses argument om att bulgarien inte är lika bra som skandinavium och att man får leva på mindre pengar där osv. bla bla bla. Men I Bulagrien får man lika mycket pengarmässigt för att överleva om man inte har jobba som här. Slut.
Jag och min familj har jobb. Yes I know. Vi har faktiskt bott här i 18 år.
Min far jobbar varje 5-6 dagar i veckan och min mor är egen företagare och jobbar ibland 7 dagar i veckan.
Jag är sjuksyrra med ett konstigt efternamn. Vilket betyder att jobb och lägenhet,  bara blir serverat för mig. just like that, eller hur???
Eller hur var det nu igen???
Det är svårt. Yes I know. Men god morgon liksom.
Men ta mig inte fel nu. Jag älskar mitt hemland Bulgarien och jag älskar mitt land Sverige.
Men jag vill inte ha människor som bara behövt ta av sig ytterskorna för att kliva in i ett nyrenoverat hus, att tala om för mig - The svartskallen. hur det är att leva utomlands.
De har ingen aning.
De har ingen idé om hur det är för mig med nästan 4 högskoleår på nacken att klara mig i detta samhälle.
Det har vait en kamp. Det ÄR en kamp.
Det är en fucking kamp för alla människor i detta land.
Det är svårt. Det är svårt för alla.
Det gäller bara att överleva.
Tjafs, bråk, dåligt humör, skratt, gråt, och livet i sig.
Det ingår.
MEN . . . .
Det är vad DU - min vän - och bara DU - gör det till.
Inget mer med det.
Peace.