Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra",
därför att prata om min förlust med dig idag
är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är för rädd för att det du säger
ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt.

Om du säger "Jag är ledsen för att Filko dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du att jag ska säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag.
Inte inför dig.

Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du ska säga till mig
så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta,
tro inte att jag glömt det som hänt för en stund.
Det har jag inte,
det kan jag inte,
och kommer aldrig att göra.

Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker
jag ser upprörd eller ledsen ut,
så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
eller någon händelse har utlöst
en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting
så tror jag att du inte bryr dig,
men om du skulle säga något,
kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt.

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök,
hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta,
men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen
är borta för evigt,
och det sörjer jag också.