Alla behöver vi en carebear.

Jag kom på en sak under tiden som jag låg inne. Under tiden då det inte var jag som sprang omkring som en galen tupp och undrade om patienterna hade det bra eller inte. Om de hade ont eller var hungriga.
Hur viktigt det är att lägga ner tid på alla patienter. Hur några minuter av ens tid kan göra en annan människas hela dag. Att några värmande ord och en god kopp kaffe kan göra att rädslor försvinner och armen värker lite mindre från alla nålstick.
Jag ville så gärna trösta damen intill mig. Men insåg att jag denna gången inte hade tröstarens roll. Jag var ju också inlagd - precis som henne. Men jag hoppas att mina ord värmde något. . .
På avdelningen jobbade en av mina klasskamrater från högskolan. Hon stanna ofta och pratade med mig. Önskade att vi inte hade behövt träffas så där. Berättade hur jobbigt det var att inte kunna ge sina patienter sitt allt. Att tiden inte fanns pga. allt ansvar. Varför är det så? Ska verkligen en ansvarig ssk inte ha tid till att träffa sina egna patienter? Jag tycker att det är absurt! Det är fruktansvärt!
Jag önskar som innerligt att det satsas mer på våran underbara vård. Varför betalar vi 33 % skatt? Varför är våra löner så låga? Vilket arbete vårdpersonalen utför! Vilken kunnig personal!