Ush - jag blir så jävla irriterad alltså. Av att alla förväntar sig att jag ska bli bra på nolltid så att livet kan få fortsätta som innan och så är allt så där vackert, fluffigt och glansigt. Ja - precis som ALLA andra har det.
Sure. Mycket sanning i detta. Eller?
Mamma ringer och tjatar på om träningen. Om att jag förbränner det jag stoppar på mig och att jag inte ändrat något alls på vågfronten. Vet de om hur obekväm jag känner mig på den där jävla skitvågen varje torsdag? Eller hur jävla jäkligt och besvärande det är att behöva tänka på mat, kalorier, fett och min älckliga hängiga mage/lår/armar HELA tiden? Jag tänker på detta non stopp.
Allt är uträknat. Precis allt. Och varje litet framstg tar tid att acceptera.
När jag väl ökar i vikt så är ju inte viktuppgången det viktigaste.
Jag vet att jag behöver gå upp till en normalvikt för att kunna fungera - men sjukdomen tar ju inte slut där.
Det som sker i huvudet - det är det jag kämpar med.
Accepterandet av en "normal" kropp kommer med tiden.
Jag behöver alla vapen och sköldar jag kan få på vägen - för att lära mig att acceptera min kropp.

Någonstanns i min bok som jag läser för tillfället står det:  " Att säga till någon med anorexi att äta är som att säga till dig att du ska vara under vattenytan. Det hjälper inte att tjata om att äta, eftersom det är det samma som att drunkna. Istället handlar det om att lära sig att simma och hantera att vara i vattnet. "

För så fort jag klarar av något och kommer ett steg närmare den "gammla" Teddy - så blir skuldkänslorna så där totalt makalöst stora och jag vill bara lägga mig på badrumsgolvet och stortjuta.
För när allt är kaos där inne i det där huvudet så måste jag snabbt och fort som fan gräva fram allt jag har att se fram emot i detta liv.

Inga skelettbröllopsbilder. Föda barn. Slippa mörka ringar under ögonen. Slippa magont och svullen mage. Sluta tappa mitt långa hår. Slippa fråga om samma sak 100 gånger om. Slippa känna mig dum när jag glömmer av varannan mening. Umgås med vänner och familj i alla möjliga sammanhang - utan att behöva planera in detta flera veckor i förväg. Träna med ork och kraft - och inte genom tvång. Älska mig och alla som förtjänar att bli älskade - villkorslöst.

Just nu dövar jag min ångest med träningen. Men jag kämpar.
Jag följer mitt matschema och kånkar omkring på mina matlådor.
Jag går med på allt som går att ta på.
Mina krav var endast att jag skulle få fortsätta träna. Och så slippa mackor i mängder.
Detta eftersom träningen alltid varit min bästa vän och bröd aldrig varit en höjdare.
Jag försöker ignorera folks blickar och "skojsamma" meningar i olika sammanhang på jobbet.
De vet tyvärr inte bättre.
Jag kämpar på mot ångest med fucking Happy tankar, Happy books och att helt enkelt sova bort de värsta demonerna. Och ibland så fungerar det faktiskt.
Ibland, när det inte endast regnar framför näthinnan - så kan kan 5 min av Happy feelings rädda en hel timme.
Och för varje utökad 5 minutare av happy fellings - så finns hoppet.

Och ni vet ju att så länge Hoppet finns - så finns det att vinna precis Allt.

...Här finns endast EN väg  - här finns som sagt inga genvägar...




& med det God natt.
Jag släcker lampan nu.

♥