hard work works!!!



Okey jag vet att jag skulle skriva om detta förra veckan men eftersom maken min haft datorn med sig till huvudstaden och jag endast hade den lilla rosa som inte är så rolig att skriva på - så kommer detta inlägg med en liten fösening. Men vad säger man här i Sverige? Bättre sent än aldrig :) eller hur.
Hur som.
Detta ligger mig varmt om hjärtat. Om en människas utveckling och ansvar här i livet. Som ni redan vet så är det MINA tankar och åsikter om detta. Trampar jag någon någonstans där det svider så säger jag sorry. Men detta är min blogg. Mina ord.

.
.
.

Sedan en liten parvel utvecklas en liten människa.
Vi lär oss prata.
Vi lär oss om hur relationer fungerar.
Vi lär oss genom livets alla faser.
Men viktigast av allt - Vi bör lära oss av våra misstag. Annars får vi lära om.
Så är det bara.

Ofta som en liten tös har jag varit väldigt velig. Tanksprid men envis som få.
Många vet vad min dröm någonsin har varit och vilken krokig väg det har varit att komma i mål.
Och när alla de där kärringarna med glasögonen på näsan grymtat och nästintill hånat mina drömmar har jag hånad de i tysthet. Jag skulle allt visa de att bara målet fanns går det alltid. På ett eller annat vis.
Ett MÅL är alltid det bästa att ha här i livet. Har man alltid ett fint mål att försöka komma till - kan livet förgyllas.
Slutar man drömma och sträva. Ja då kan det gå rent ut sagt åt helvete.

En mor och far har som ansvar gentemot sitt barn att försöka hjälpa denna individ att utvecklas i livet.
Men en mor och far måste också sakta men säkert lossa på knuten som binder de samman.
En mor och far måste låta sitt barn att få göra misstag. Att få slå sig - ibland ganska ordentligt -  för att därefter ta sig upp igen och med trevande steg komma vidare i livet.
En mor och far är åskådare när deras barn utvecklas för att till slut bli en vuxen individ.
Att hjälpa sitt barn på vägen är mycket bra för dem som kan.

Mina föräldrar hjälpte mig det första halvåret då jag flyttade till egen lägenhet.
Men när jag ville fortsätta bo kvar där sa de stopp. Ville jag bo kvar fick jag själv stå för allt.
De har alltid ställt upp på alla sätt och vis men redan i tidig tonår gjort klart för mig att JAG SJÄLV fick stå för den ekonominska biten när jag inte längre ville bo kvar hemma. Även när det var dags att resa eller handla något utöver.
Mor och far hjälpte mig att komma på fötter ekonomiskt ENDAST om jag hade ett mål.
Annars fanns jobb att söka och så var det inget mer med det.
Mor och far är mina stödpelare och min högsta dröm är att bli lika snäll men samtidigt strikt förälder som de har varit och fortfarande är.
Och med strikta menar jag framför allt  är att de ALDRIG NÅGONSIN HAR LINDAT IN VERKLIGHETEN I BOMULLSTUSSAR.
Hade jag kassa betyg så hade jag det. Ingen lögn om saken och ingenting inlindat i något mjukt för omvärldens beskådning. Vem fanken bryr sig liksom?
Kom igen nu.

Omvärlden skiter rent ut sagt om jag så vore ett mähe eller världens härskare. 
Men varför ljuga och linda in en männsikas liv?
Man kommer först och främst ingenvart genom lögner och falskhet.
För det andra så hjälper man INTE sitt barn att hela tiden dutta och dadda med den. Och hela jäkla tiden släta över en påhittad sanning som faktiskt inte är så lätt att hålla fast vid.
En lögn kan aldrig berättas på samma sätt två gånger.
Är man vuxen får man banne med ta sitt eget ansvar också och stå för sitt liv.


Så kära vänner.
Nu har jag fått ut allt jag ville säga.
Om någon kokar av ilska eller nickar och håller med så är det great.
Vi har alla olika åsikter och så var det inget mer med det.
Nu ska jag supa kaffe efter träningen.
Tjodelu.


Ps: Och en till sak. Jag höll på att kissa på mig av skratt när jag hörde detta men...
Men jag tänker inte ta ont med ont.
Den lilla människan som kallat mig för bitter äs person kan ta och tänka om lite. För det första är äs en sjukdom och kan drabba vem som helst.
För det andra är jag idag frisk och har verkligen aldrig någonsin varit bitter.
För det tredje kretsar världen verkligen inte runt mig. Den kretsar runt solen.
Och för det fjärde får du aldrig någonsin glömma vems dörr som stod öppen för dig när din värld hade rasat samman.
Det roliga är dock att du själv vet hur allt står till men skulle aldrig våga stå för verkligheten eftersom den svider och du är alldeles för stolt för att visa det för någon.

Men å andra sidan är du en av de jag lärt mest av.
Du har lärt mig att undvika egoister.
Tack så mycket.