Igår var det dags för mig och pappa att göra en av våra resor med Danmarksfärjan. Jag undrar varför vi inte gör sådana småresor oftare? Det kostar ingenting men är en sådan stor tillgång till själen! Man investerar verkligen i må-bra-hormoner att det blir över för en lång till fram. Det var vi och havet med andra ord. Och detta hav.

Mer än 10 år har det gått sedan det slukade så mycket av det som var jag. Den personen jag var innan den 13 februari 2004 är sedan länge borta. Jag kommer aldrig mer att återkomma. Aldrig någonsin. Det är nog meningen att det ska vara på detta viset också. Jag vet inte.
Men 10 år en lång period av tid. Det hinner hända mycket på tio år. Mycket av det som kallas livet hinner hända. Livet förändrar oss också.
Tio år har gått och det behövs bara en doft, en tanke, ett minne eller en låt för att rispa upp skorpan åter igen. Känslorna av sorg kan ta tag i en så hårt och så intensivt att det gör ont att andas. En svart och tung vägg sätter sig framför mig mig och just där och då känns varje steg tungt. Vi glömmer inte för att tiden får jobba. Tiden underlättar inte sorgen eller känslan av att det som varit. Vi bara måste leva med sorgen för att överhuvudtaget ÖVERLEVA. Det andra alternativet är döden och den vill jag inte bekanta mig än på länge.
Jag avskyr när folk undviker att prata om olyckan. Då är det som att han aldrig har funnits och alla känslor och minnen är bara hittepå. Bara en lögn. Det underlättar inte att tysta ned livet som varit. Det underlättar inte överhuvudtaget! Det stjälper mer.
Ja livet må fortsätta och tiden likaså. Men ibland behövs något så litet som havsbrisen för att få denna ytliga skorpa att börja blöda igen.


Imorgon är en ny dag.
Det ska bli skönt att få vakna då.