Läs det här fast du har dåligt med tid... Du kommer inte att ångra det.

En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskompisar 

på ett papper. Dom skulle sätta ett litet mellanrum mellan varje namn.

Sen bad hon tänka på det bästa dom kunde säga om varje person och skriva ner det under namnet.

Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när dom skulle gå så lämnade dom sina lappar till läraren

På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad dom andra hade sagt om dom, och på måndagen fick dom den.

Efter ett tag log eleverna. Är det verkligen sant viskades det.

Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon, 

och att dom gillar mig så mycket var dom flesta kommentarerna.

Hon visste inte om dom visade eller diskuterade sina listor med sina

föräldrar, men det gjorde inte så mycket.

Uppgiften hade haft den effekt, hon hade önskat.

Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra. Gruppen arbetade

vidare.

Många år senare, blev en av eleverna dödad i Vietnam, och läraren

deltog i begravningen.

Hon hade aldrig sett en militär död i en kista.

Han såg så fin och vuxen ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en efter en gick förbi kistan en sista gång.

Läraren var den sista, som välsignade den döde i kistan.

När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar

kistan fram till henne. 'Var du Marks lärare?'

Hon nickade 'ja.'

Sen sa han: 'Mark pratade mycket om dig'

Etter begravningen deltog dom flesta av Marks tidigare

klasskamrater i en sammankomst.

Marks mor och far var också där, dom ville gärna prata

med hans tidigare lärare.

'Vi vill gärna visa dig något' sa hans far, medans han tog plånboken

ur sin ficka.

'De hittade det här på Mark, då han blev dödad.

Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här'.

Medans han försiktigt vek ut två pappersbitar, papper som tydligen

hade blivit tejpad ihop, pga. slitage alla gångerna det

hade vikts ihop.

Läraren visste utan att se på papperet, att det var det samma papper, som

hon hade skrivet alla de fina orden klasskompisarna hade sagt om Mark.

'Tack för att du gjorde det här' sa Marks mor. 'Som du kan

se, så var det värdefullt för Mark.'

Marks kompisar samlades omkring henne, Charlie log snett och

sa, 'jag har också kvar min lista, den ligger överst på

skrivbordet hemma.'

Chucks fru sa, 'Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum.'

'Jag har också kvar mitt, det är i min dagbok' sa Marilyn.

Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och visade

sin lista för gruppen, och sa stolt.

'Jag har det alltid med mig, jag tror att vi alla har kvar vår

lista.'

Då satte sig läraren sig ner och grät.

Hon grät för Mark och alla hans vänner som aldrig skulle få se honom

igen.

De flesta människor i dag uppför

sig, som att dom har glömt att

livet en dag tar slut. Ingen av oss vet, när den dagen kommer. Så 

var snäll, berätta för dom du sätter pris på och tycker om, att

dom är speciella och viktiga. Berätta det före det är för sent.