Det som är såååååå TABU!!!

Okey nu ska jag ta upp något som för mååånga är tabu.
Det är så tabu att de flesta väljer att inte prata om det.
Andra väljer tom att inte ens tänka tanken om det - eftersom det anses som sååå fel.
Jag själv tänkte mig för både en gång, två gånger och hundra gånger innan jag skrev och till slut publicerade detta inlägg.

Jag måste börja med att skriva att vi alla är människor.
Det som en ont för dig, kanske inte är ont för mig.
Det som kan vara en bagatell för mig kan vara ett ingenting för dig.

Det jag vill skriva om ikväll är graviditet.
En graviditet som börjar med en celldelning och avslutas på förlossningen och BB.
Det är så ett barn blir till och det är så en familj utökas till fler.

För många är en graviditet helt underbart.
Många flyger omkring på rosa små moln.
Älskar sin gravida kropp och bara tycker att hela den här saken med att vänta barn är något helt fantastiskt.
Och det är det ju. Det är fantastisk.
Men det är många och åter många som INTE tycker så.

Jag tycker INTE så!
Har aldrig tyckt om det.
Jag har bara inte sagt det.

För mig har det inte varit något som är trevligt.
Eller mysigt.
Eller underbart.
Det betyder dock INTE att jag INTE älskar vårat barn eller att jag INTE kommer att bli en bra förälder.
Jag skriver bara det många inte vågar prata om.
Jag skriver bara det många på familjeliv skriver om - fast under anonymt namn.

Det är inte det att jag kräkts från dag ett och fortfarande kräks. Varje dag.
Det är inte det att förlossningen var nära att starta redan i vecka 25.
Det är inte det att det gör ont när jag går, står, ligger eller rör på mig.
Utan det är så att jag tycker att det är fruktansvärt att inte ha min kropp och mig själv för MIG SJÄLV.
Kroppen förändras och för MIG är det bland det värsta som finns.
Jag mår inte alls bra i tankarna och huvudet.
Det är som en svart ridå framför mig och varje minut är hemsk.
Oftast avskyr jag mig för att jag känner så här och blir då extra rädd för att något hemskt ska hända med våran älskling inne i min mage. Men jag får påminna mig att dessa känslor INTE gör mig till en sämre förälder.

För många kan detta verka själviskt eftersom många har svårt för att få barn.
Andra får missfall efter missfall.
Människor förlorar barn över hela världen.
Medans de flesta anser att man får det bästa i slutändan.

Jag respekterar detta.

Men då förväntar jag mig att andra respekterar min och många andra kvinnors tankar och känslor kring graviditet. För tyvärr är just graviditeten för många rent ut sagt pest och pina och tom bland det värsta som finns.

Jag kan bara utgå från mig själv.
Jag har känt både sorg, saknad, ångest och vrede i mitt liv.
Därmed kan jag koppla samman mina känslor med denna graviditet till hemska fruktansvärda saker som kan hända under livets gång. Erfarenhet gör oss starka.

Jag kan samtidigt INTE döma andra människor som INTE upplevt sorg, ångest, depression osv, och kontra deras "lätta liv" som just en dans på rosor.
Dessa människor upplever kanske annat under vardagen som är bland det värsta DE varit med om.

Jag förstår att detta kan svida i många människors ögon.
Speciellt folk som har svårt för att bli gravida men vi är alla olika och måste respekteras uteftersom.
INGEN förutom JAG kan beskiva det min kropp och själ känner.
För ett barnlöst par är barnlösheten det värsta som finns.
För det paret är såriga bröstvårtor, kräks varje dag och otymplig kropp just ett INGENTING.

För en kvinna som avskyr graviditet kan graviditeten vara det värsta som finns för JUST den kvinnan.
INGEN OCH DÅ MENAR JAG INGEN har rätt att dömma.
Vet ni dock att även kvinnor som haft svårt för att bli gravida - KAN komma att få dessa känslor.
Och varför?
Just därför att vi inte är mer än människor.


Jag tycker att det är starkt av kvinnor att dela med sig dessa tankar som är så tabu.
Som svider så i andras ögon och öron.
Vi kan vara själviska, egoistiska osv.
Men tänk om där är ni snälla.
Varför anses VI vara egoistiska?
Egoister är människor som ENDAST tänker på sig själva och kan inte tänka sig in i andras situationer.
Något jag faktiskt motbevisar med detta inlägg.
Vi är alla olika och tänker och tycker olika.

Jag och resten som avskyr/inte tycker om att vara gravida längtar oerhört efter våra barn.
Vi älskar de och kan dö för dem lika mycket som Ni andra som älskar att vara gravida.
Jag skulle kunna fortsätta denna graviditet i hundra månader till BARA för att få en glimt av våran skatt.
Men jag tycker inte om att vara gravid.
[sparkarna är dock mysiga:]

Förstår ni hur jag tänker och resonerar?!

Jag kan då samtidigt relatera detta till mitt yrke där jag kommer att träffa kvinnor som tycker och känner precis som jag gör just nu. 
Det är bra att ha ett vidgat perspektiv och förstå att vi alla är olika och ingen är en sämre förälder bara för att graviditeten inte är ett rosaskimrande moln.
Vi måste bara bli sams med tankarna i våra små huvuden. 
Tankarna om att ingen är den andra lik.
Och att vi då bör respektera våra medmänniskor utifrån deras inställning till livet/vardagen/graviditet osv.




Ps: I slutändan är det ju värt det. Det vet VI som inte tycker om att vara gravida. Man får ju tydligen det bästa när man väl är i mål. Än vet jag ju inte - eftersom jag inte är där ÄN. Men det ändrar ju inte  tankar och känslor som upplevs under graviditeten.

 

tack så himla mycket för dina fina ord Teddy - du gjorde mig helt himmelskt glad av komplimangerna!!



Jag förstår dig. Eller, jag kan förstå hur du kan känna så. Jag har varit rädd så många gånger för att jag ska hysa samma känslor själv, när jag blir gravid. Tror inte det kommer bli en dans på rosor att se kroppen förändras, inte vara "sig själv"



Men - jag vet ju inte.



Jag tycker du är stark, rak och ärlig. Helt underbar!

Tack för ett bra inlägg! Jag är själv gravid i v.9 och känner precis så som du beskriver.

Jag har haft så mycket skuldkänslor för detta och det känns underbart att höra att jag inte är ensam om dessa känslor!



Tack snälla Teddy!

Hej sötis, vad stark du är som tar upp detta.

Visst känns det att ta upp ett tabu ämne, önskar jag hade samma styrka att skriva om min anknytning som också är ett tabu ämne... Har o kan ju inte vara/bli gravid så din känsla av det vet jag inget om, men min värk som jag lever med dagligen och som tar över min kropp, då förstår jag din känsla att... jag vill vara jag...mig själv

Många kramar till dig

Det är bra att du tar upp ett ämne som detta, för många vågar inte säga något av rädsla av de som du säger att det kan sticka i mångas ögon. Men allt är också relativt och vi uppfattar saker olika och ser saker från olika sätt, precis som du säger. Detta är ju DIN uppfattning av din egen situation och vem har rätt att komma och säga att det är rätt eller fel? Sen tycker jag att detta är en bra erfarenhet, som du också säger, som du kan ha nytta av i ditt yrke.

Jag har själv 6 barn (gillade dock att va gravid), jag läser nu till ssk enbart för att kunna läsa vidare till barnmorska sedan. Det är verkligen mitt drömjobb och jag hoppas jag når dit =)

Lycka till med din fortsatta graviditet och till er nya familjemedlem =)

Hej, hej!

Det är klart att alla inte kan känna samma känsla över att vara gravid, du är stark som vågar stå för det du känner. Du blir ju inte en dålig mamma bara för att du inte gillar att vara gravid :-)

Jag kan inte heller påstå att jag tyckte det var speciellt mysigt och härligt att vara gravid med den sista då jag hade en massa krämpor och gick upp 33 kg!!!

Det är det som man får som är det fina och det är därför man "går" igenom detta.

Hm, jag svamlar bara hihi..

Ha det fint, kram kram Jossan

Blir ju kär i dina inlägg!! :))))

Älskar när du tar upp såna saker

du är så TUFF och modig!!



Och NEJ du skulle aldrig kunna bli en

sämre mamma för att du känner så!!

Utan det är väl helt naturligt! Och

jag tror att de som svävar på "rosa

moln" i sina graviditeter måste känna

precis som du någon gång iaf. ;)



BRA skrivet! Pussa Nemo & ha en BRA dag!!

Härligt att du vågar skriva om detta. Jag känner igen mig, ena dagen mår man toppen av att vara gravid och nästa vill man ha sin kropp tillbaka. Hoppas att din måndag blir underbar!

Maria: Det var så lite så :) Skoj att kunna bidra med ett inlägg som många kan ha till fördel.

Hoppas du mår bättre snart. Det är såååå många hormoner och grejer som händer i kroppen som jag också tror bidrar i hur vi känner.

Hoppas verkligen du mår bättre i andra trimestern och när magen börjar att synas .)



kram o lycka till

Det är väldigt sant det du skriver, trots att jag kanske inte kände riktigt likadant som du gör. Däremot var det skönt när jag väl slutade amma (älskade verkligen att amma men...) Att äntligen få tillbaka sin kropp, slippa sprängfulla bröst, läckande bröst var man än vände eller vred på sig.

Så jo, jag håller med, det var bra skönt att få tillbaka sin egna kropp igen:)



Nu är det inte långt kvar för er!!! Så spännande! Stort lycka till när det väl sätter igång:) Kram kram

Det är mycket som är tabu när det gäller graviditet och allt annat, som t.ex förlossningsrädsla, man kan knappt säga ordet före det blir stor diskussion... det är konstigt...



Nu kallar sängen :)



Kramar

God middag hjärtat.

Nä för alla är det inte underbart att vänta barn.För mig har det varit en underbara resa när jag väntade William,men vist var det viss oro den första tiden man fick gå igenom för inget var säkert efter allt vi har fått vara med om med första graviditeten. Nu får vi hoppas att det inte tar allt för lång tid tills man blir gravid igen för det är något vi här hemma längtar efter ett syskon till våran prins. Ha en skön måndag fina du nu ska vi ut på promnad och handla presenter och klappar.Ha det gött söta.kram kram

Hej vännen!

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver,har själv haft lite av såna känslor när jag var gravid. och som du säger bara för man är gravid älskar man inte barnet som växer där inne för det gör man.

jag tyckte till exempel inte om att se att jag vart större coh större för varje dag de är mysigt att känna sparkar och se att de växer nått men humörsvägningar att man blir fast låst i sin egen kropp osv. Det att folk känner sig vackra som gravida den känslan har jag aldrig haft.

tycker de var bra skrivet!



Hoppas din helg varit bra

kram sköt om dig!

Vännen då!

Nu skäms jag!Håller på o ältar fram o tillbaka om hur fin du är i din mage o en massa puttinutt ord om hur underbart det är med graviditeten... Det är ju så jag tyckte!Jag visste inte att du tyckte det va så jobbigt.Förlåt!

Jag har faktiskt bara hört en person innan som känner ungefär så som du beskriver.Så HELT super att du tar upp det!O förlåt att jag kanske inte riktigt förstår...

Eftersom vi har längtat så länge o till slut fick göra IVF så är jag kanske lite blind....



Hoppas ni hade en riktigt härlig helg!O självklart tog jag ett glas för dig med.Massa kramar

Kände likadant när jag var gravid och sa det högt och fick flera gånger höra hur dum i huvudet jag var som kunde tycka så men tänka sig, när lille E kom till världen älskade jag honom gränslöst fastän jag kännt så! Lika jobbigt är det nu efteråt när kroppen är som någon helt annan och alla verkar tycka att det SKA vara så för den har faktiskt burit ett barn...Ett annat ämne som varit ännu mer tabu att prata om är att jag inte gillat att amma! Jag hatade det. Inte för att det gjorde ont (det gjorde det, sjukt ont) utan för att mådde konstant illa och hade en bebis som ville snutta (inte äta) konstant vilket innebär att jag tillslut inte ens kunde kissa ensam. Slutade med att jag bara grinade för att jag inte fick vara själv nån gång, men ändå tyckte folk att jag var totalt dum i huvudet som inte gillade det och som tillslut valde tillägg för att få någon form av frihet.

Hur tänker du kring amning?

Kände likadant när jag var gravid och sa det högt och fick flera gånger höra hur dum i huvudet jag var som kunde tycka så men tänka sig, när lille E kom till världen älskade jag honom gränslöst fastän jag kännt så! Lika jobbigt är det nu efteråt när kroppen är som någon helt annan och alla verkar tycka att det SKA vara så för den har faktiskt burit ett barn...Ett annat ämne som varit ännu mer tabu att prata om är att jag inte gillat att amma! Jag hatade det. Inte för att det gjorde ont (det gjorde det, sjukt ont) utan för att mådde konstant illa och hade en bebis som ville snutta (inte äta) konstant vilket innebär att jag tillslut inte ens kunde kissa ensam. Slutade med att jag bara grinade för att jag inte fick vara själv nån gång, men ändå tyckte folk att jag var totalt dum i huvudet som inte gillade det och som tillslut valde tillägg för att få någon form av frihet.

Hur tänker du kring amning?

Hejsan Mia.

Och tack för dina tankar kring detta ämne som berör så mycket. Jag tycker att det är fruktansvärt när andra ska tycka och tänka för en och det slutar alltid att man känner sig nedtrampad och värdelös.



Jag har fått en del ögonbryn att höjas när det kommer till mina egna tankar kring amning.

Först och främst tycker jag att det är upp till varje mamma om hon vill amma eller inte.

De flesta försöker VERKLIGEN amma sina barn och det tycker jag är otroligt bra med tanke på fördelarna som amning har.

Sedan är det en annan femma om det fungerar eller inte. Du har ju verkligen försökt och gjort ditt bästa. Jag tycker att det är underbart!!!

Man är ingen dikossa bara för att man har fått ett barn.

Jag har lyssnat på barnmorskor som verkligen gjort sitt allt för att få mammorna att fortsätta amma - oavsett om mamman mår psykiskt dåligt och till slut blir sjuk av det.

Jag tycker att det är fruktansvärt.

En mamma som har gjort sitt allt och inte kan eller vill amma längre ska få ha friheten att bestämma över sin egen kropp och om hon ska fortsätta med amningen.

Det gör henne verkligen inte till en sämre mor.

Ett barn vill ha EN GLAD MAMMA.

Inte en mamma som mår dåligt över att inte kunna amma. Därför finns det tack och lov bra ersättning som fungerar alldeles utmärkt.



Sedan kan man ju dra in kvinnor som helt avstår från att amma. Där kan jag tycka och tänka på andra sätt.

Jag undrar först och främst varför denna kvinna avstår från att amma???

Dålig erfarenhet eller något annat...



Men det är ju en annan femma det där.



Gör det som känns rätt för dig och ditt barn.

Ingen har rätt att tala om för er hur ni ska ha det.

Bara det att du tänker på ditt barns bästa och även på DITT EGET bästa gör dig till den mest fantastiska mamman DITT barn kan få.



kram

Min älskade fina bloggvän!

Du är helt underbar som maniska på alla viss,detta inlägg vara underbart på alla sätt. Att vi alla är maniskor och tänker och känner olika ingen är den andra lik på något sätt. tom enöggstviningar tänker och känner olika i olika saker. Man kan tänka att jag skulle bli upprätt och arg när jag läsde detta jag är ju en av alla dessa kvinnor som ej kan få barn som fick ett missfall i nästan vecka 10. Men du min kära vän skrev skriver så masligt och fint. Så jag blir bara varm om hjärtan av dina inlägg. Precis när jag fick veta att jag var gravid blev jag varm och lycklig gick runt och log hela tiden.

Men vem vet hur jag hade måd i vecka 20-30??

Du är helt elkelt en underbar maniska tjejen älskar din blogg.

Puss och kram till dig och A

ps DU KOMMER ATT BLI EN UNDERBAR MAMMA!!

jättebra skrivet!



en graviditet är ingen dans på rosor trots att det är underbart att vänta ett barn. för när barnet kommer så är det ju såå värt väntan och värken och allting. men med det inte sagt att allt är underbart och härligt medan man går och väntar. tyckte själv att graviditeten var tuff. att förlossningen var tuff. första tiden med. jag älskar mitt barn över allting och skulle gå igenom allt flera gånger om för hans skull... men det är både ris o ros med en mage som växer.. dessutom är ju alla graviditeter olika. förlossningar med. det vet ju du ;) alla är vi ju olika...:)

Låter helt logiskt i mina öron, även om jag inte har barn eller är gravid. Men jag önskar mig allt 7-9 barn framöver :)