Det var ju ändå inte så länge sedan man själv var stundent.



Tentor.
Sömnlösa nätter och dagar.
Resor till jobb för att slippa lån.
Obekväma sängar och damm och mat i pappplåtar.


Och jag längtade efter ett avslut.
Att det skulle vara över. NU helst.
Utbildningen finito och inga mera-dåliga-i-nätter-okänd-vandrarhems-säng.

Jag ville ha...
Jag längtade efter...
STABILITET.


MIN kaffekopp på MITT jobb.
MINA skitiga arbetsskor på MITT arbete.
MINA åsikter som hördes.
MITT lag.
MIN femveckorsjäklasemestersomjagintevilljobbaförattandraskastekasinapippippåstranden.

MITT, mitt, mitt...


Men sedan så kom ju den lilla jänta mi.
Och hon blev MITT ALLT!!!



Nu är hon 14 & 1/2 månad. Vild som i helvete.
Och jag vill FORTFARANDE ha MIN kaffekopp & SKITIGA skor.





...kanske blir det så. Snart igen.





Ungdomar, ni fina, rara små ungdomar.
Gå och utbilda er eller så skaffar ni någon eller något som tillgodoser ett VÄRDIGT liv.
NU bums.



Godnatt.