Imorgon åker vi hem. En fin semester som snart tar slut. Det har varit otroligt känslosamt att vara här i år, på gott och ont. Jag kom att tänka på att i år är det exakt 10 år sedan jag sist såg honom och 9 år sedan den förödande katastrofen som kom att ta honom ifrån denna värld. 10 långa år har det gått, ett helt decennium.

Jag lever vidare. I år fyller jag 30 år. Han skulle fyllt 33 år i år men på något konstigt vis tyckte inte livet det. Meningslöst och orättvist på alla sätt och vis....

I år smärtar det att gå på dessa gator.
Det smärtar att känna alla lukter.
Det skaver i hjärtat att se havet och dess mäktiga vågor. Det känns som att jag simmar i hans grav. För det är ju just havet som gjorde att han aldrig fick komma hem igen. Någonsin.

Människorna runt omkring mig blir äldre.
Så även jag själv. I nästan 10 år har många av oss levt med smärtan, med vetskapen om det som aldrig blev och som aldrig mera kommer att vara.


Livet fortsätter. Men ibland tar känslorna över. Jag tappar andan av att det fortfarande, 10 år senare, kan göra så förbaskat, omänskligt ont. Att jag där och då vill skrika, slå och förbarma havet som tog ett beslut ingen av oss någonsin hade gått med på.